Laponia Tri 67N

Foto Laponia Tri facebooksida

Racerapport

Laponia Tri 67N

Det
blev en till racerapport i funbeat. Laponia Tri 67N är världens
nordligaste triathlonlopp. Så det blev en annorlunda upplevelse i
jämförelse med de varma IM Santa Rosa ich IM Vichy. Nu råkar det
vara värmebölja i landet och jag ser att även nordligaste delarna
har varmt. När loppet gick var det 15+ car både i vattnet och i
luften.

Bilderna är inte alla på mig en del för stämning.

Det
här loppet hade jag tänkt köra redan förra året men då
konfirmerades sonen, så arrangörerna var vänliga och flyttade in
anmälan till 2018.

Jag
hade annars planerat detta år som ett mellanår med kortare
distanser. Så då tänkte jag i min stilla okunskap att Laponia Tri
kan man bara riva av, som ett extra långt långpass. Träningsåret
har varit lite upp och ner, ibland riktigt bra veckor och ibland på
tok för lite. Det som fattas mest är löpning och tillräckligt
måna och långa löppass. Det känns minst roligt springa, är ca 10
kg för tung, det gör lite ont ibland i höfter, fötter etc. Jag
har nog hittat på ursäkter för att inte springa långt, har fegat
ur från träningen med AIK friidrott, speciellt , distans och
långpass. Intervaller går bra springa med duktiga löpare.

Jag
driver företag, en trafikskola, så det har varit lite tokmycket på
jobbet. Sov väl lite mindre bra inför tävlingen. Nåväl skulle ju
bara riva av det där långpasset i vacker natur. Ställde inga
tidsmål alls. Kallt lopp, mycket kläder. Som supporter tog jag med
mig min gamla mamma Liisa (med två i) 83 år nyss fyllda. Jag måste
bara få berätta om min mamma lite. Man är ju ofta väldigt stolt
över sina barn och det är jag också, de har också fina
sportmeriter men åter till mamma. Jag är född i Kiruna, bott i
Gällivare som liten, förstås mina föräldrar. Mamma är finska
från början, vunnit två finska mästerskapsguld på cykel, (min
morfar har 15 guld), även duktig längdskidåkare. I Sverige har hon
meriter i handboll, hon var en av Sveriges bästa handbollsmålvakter,
då hon spelade för Malmberget och senare i Boden. Hon åkte också
långrör, skridsko i Kiruna. Det är en sport som ligger närmare
cykel än många tror. Hon har också meriter i bågskytte i Sverige
också. Eftersom hon bott uppe i malmfälten så tänkte jag att det
kunde var roligt för henne komma ut lite och dessutom återse
Gällivare. Vi hade dessutom med oss våra fyrbenta vänner.

Vi
började köra upp på torsdag morgon. Då visade YR, Klartväder att
det skulle regna hela loppet, så jag körde in i Luleå och köpte
en regnjacka, cykel. Det blåste rätt kallt när vi körde upp. Vi
anlände vid 15:00 tiden, hade tänkt simma in men det blev insim i
duschen. Det gick en sprinttävling där på torsdag afton.Vi bodde
på hotell Lappland . Där var allting, raceoffice, preracemöte,
middag och brunsch awardceremoni. Så det var praktiskt att bo där.
Dessutom så var det bra mat på restaurang och i kafeteria. Fobolls
VM på många TV-apparater.

Fredagen
ägnades åt att äta, testa cykel, packa racebags, sova i omgångar.
Loppet startade kl 00:00 in mot lördagen. Laddade med en jättegod
Oxfilepasta fredag middag.

Mellan
22:00-23:00 var incheckningen. Jag började gå ca 21:40 från
hotellet, sa god natt åt mamma.

Det
var en annorlunda stämning vid startområdet, luktade rök från
grilleldar, musik spelade. Vi fick ganska tidigt veta att simningen
skulle bli fulla distansen. 15+ var man än mätte temperatur. Hängde
upp min cykel, bikebag vid cykeln, myste lite runt elden med Sara och
andra som tänkt göra detta märkliga lopp. Vi var drygt 30
deltagare, ingen trängsel precis. Hann väl få några myggbett
också. En aning midnattssol kunda man kanske med vilja ana, i det
annars grådisiga väder.


gick starten och vi gick ner i vattnet, lite stenigt närmast land
men det funkade. Simningen en tre-varvbana. Jo det var kallt men har
ju simmat i denna temperatur förut i Motala, i Hallsta något år
också, så det var inget jag tänkte på så mycket första varvet.
Det var tillåtet med neoprensockar men äger inga. Första varvet
kändes ganska bra, försökte hålla mig till mn plan att simma lite
högre energi än jag brukar för att hålla värmen. Gick bra
navigera, missade lite på tredje sträckan tillbaka till stranden,
tvärare sväng. La det på minnet inför nästa varv. Ut på andra
varvet tog det lugnt på land, sprang inte, har lätt för kramp,
ville inte äventyra något, kändes det skönt börja simma igen,
det var inte kallare. Men vad hände med helt platta vattnet, nu
guppade det småvågor och det var lite strömt, svårare hålla rak
linje på andra sträckan i triangeln. När vi kom upp på cyklarna
visste vi vart de små vågorna kom ifrån. Någonstans på tredjes
träckan mot land igen kände jag av baksidan, vaden, försökte
simma avslappnat, hade häng på en klunga. Typiskt. Jag brukar inte
få kramp när jag simmar utan våtdräkt t ex i Vichy. Upp inför
tredje varvet, försökte jag stretcha lite, men har det börjat
krångla, då fortsätter det. En av funktionärerna kontaktade en av
båtarna, äkta sjöräddning faktiskt, förvarnade. Kände blickarna
på mig. Redan på första långa sträckan ut högg det rejält i
vaden, vinkade till mig båten och stretchade mot den. De skyllde på
kylan, men jag vet att det inte är därför, men protesterade inte,
simmade vidare på armarna. Fick kramp ännu en gång. Krampen
sinkade mig ca 10 min på simningen. Väl uppe, rätt yr in i tältet-
shit vad mycket prylar!!

Hade
baddräkt under våtdräkten, så bytte om till torr tri dräkt.
Armvärmare, benvärmare, extra cykelbyxor(!?), cykeltröja,
cykeljacka, strumpor och överdrag på skorna, handskar. Var rejält
yr i ”mössan” då jag kom upp, trots öronproppar.

Just
då jag skulle ta cykeln, började det regna, på med regnjackan, ut
på cykel. Första km grusväg, fick ta det lite försiktigt. När
jag väl kom ut på vägen, kändes det helt ok att äntligen vara på
cykel.

Det
blåste dock mer än de 4 m/s som utlovats. På väg ut på den
första loopen, stannade jag och tog av mig jackan, regnet avtog
snabbt och ville inte ha en fallskärm att dra i vinden. Inte nog med
att det var motvind, så efter några km så blev det uppför,
uppför, uppför, ungefär som på Mallis. Tur jag cyklat där och
förberett mig. Tycker ändå att det gick ganska bra, kände mig
stark, har aldrig stått upp så mycket som på detta lopp och ändå
kände jag mig stark. Många säger att det kostar för mycket att
ställa sig upp, men tyckte det var skönt ändra ställning. 

Jag var
ju sen från simningen så jag gick in för att cykla starkt och jaga
ifatt. Tog ändå längre tid än väntat innan jag mötte förste
tävlande. När jag så äntligen kommit till vändpunkten och skulle
få mer medvind och nerför så kändes det rätt OK, nu visste jag
hur nära jag låg framförvarande och var tjejen var som jag
konstigt nog passerade i T1. Det var ingen avslappnad historia att
rulla ner, tycker alltid det är lite otäckt då man inte kört
backarna förut, vet inte var ojämnheter är och hur mycket fart man
får. Dessutom låg det ett tyst hot från cykeln att kunna rämna.
Jag har en spricka i ramen sägs det. Det kanske var sista tävlingen
med min kära Giant.:( Det var rätt skönt få cykla lite uppför
igen. Som trafiklärare så blev jag peppad av att se skylten ”Vägars
fortsättning i korsning” eller svängande huvudled som vi säger i
dagligt tal. Den fanns i Koskoskulle. Det var nog bara jag som fick
en boost av den. Vi har den inte i Skellefteå. 

Däremot så var
funktionärerna otroligt glada och boostgivande på alla sätt.

Inne
i Gällivare igen var det dags för loop 2 mot Nattavaara. Ni vet
Sveriges kallaste ställe och varför så kallt då, jo för det
ligger lite lågt upptäckte jag. Tro det var 56 km från Gällivare
och dessa bara av sluttande nerför med något litet undantag och i
medvind. Hade över 50 km/tim på min glädjemätare utan att jag
förtog mig eller ens låg i bocken hela tiden. Insåg att det blir
grinigt tillbaka. När jag svängt mot Nattavaara fick jag kontakt
med framförvarande tävlande. Tog ikapp snabbt, det var inte alla
som förstod vilken skjuts i vinden vi hade, snart flög jag förbi
nästa också och ytterligare en till. Det var ändå rätt drygt
till Nattavaara. Hungrig blev jag, mat och sovklockan sa frukost. Det
fick bli en snickers. Jag blev faktiskt aldrig sömnig under detta
lopp. Det kunde jag känna då jag cyklade Lofoten Insomnia som också
startade mitt i natten. Jag tänkte då jag åt min andra snickers
för dagen/natten att på tillbakavägen kommer det gå gel. 

När vi
äntligen fick vända skulle vi cykla en liten krok, med en rejäl
backe förstås. Det fanns kokkaffe där men på cyklingen hade jag
inte tid med sånt. Passerade en till som gjort depåstopp. Det gick
nästan ingen vätska, jag tvingade mig nästan att dricka. Vid T2
hade jag säkert kvar 1-2 dl i varje flaska, en Mighty Sport med en
Resorb Sport i och en vatten. Så började då cykelingen i motvinden
med motlut som inte gav lä. Det var pannbensprövande sträcka, men
jag visste samtidigt att nu har jag min chans. Jag så att cyklisten
som jag passerat var ganska nära väntade att den skulle komma
ifatt, men inte jag drog ifrån. Efter många och långa
uppförskurvor i en irriterande motvind, dök en till medtävlande
upp, en man denna gång. När jag så honom på håll trodde jag det
var depån, behövde boost men det var det inte. Passerade honom
också. Jag matade gel, gissningsvis var 20 min, annan var, coffein,
annan var utan High 5, så fort jag tappade fart och jag kände
minsta vilja att gnälla och mentalt pepptalk – jag är stark i
motvind, det är min styrka gentemot andra. De är mer trött än
jag. En orsak till att jag är stark i motvind är att jag gör
tekniskt rätt. Bra vinklar på ryggen, in med armbågar, men på
temposcykeln så är det redan inne, lutar ner hjälmen så att den
inte tar vind. Små detaljer som gör det och energi. Jag såg det
redan i Kalmar, att så fort du tagit kolhydrater cyklar du 2km/tim
snabbare. Jag är nöjd med min prestation på cyklingen, det tog
över 7 timmar men det var tuffa rundor, ingen lek. När jag närmade
mig Gällivare blev jag nästan orolig att banan var för lång för
jag såg Dundret och tänkte, det är minst 10 km dit och det hade jag inte kvar att cykla, men längden höll vad den lovade. Upp till
skidstadion, försökte trampa ur benen uppför. 

Väl på
skidstadion, blev det kaffe och bulle, ombyte till löpning och iväg.
Det var 4+ på toppen så helt utan utrustning kunde man inte springa
upp. Läs fjällvandring. Behöll armvärmare, cykelhandskar, bytte cykeltröja mot
löptröja över tridräkten, barbent nu, vindväst, buffar. Vi kunde
lägga av oss kläder på vägen ner. Gick ut på löpningen med
tjejen jag passerat på cyklingen, men hon var en mycket duktigare
löpare än jag, såg jag på utsidan redan. Jag tog mig ett
kiss-stopp i naturen, det var skönt slippa tänka på det sedan,
gick där det var som brantast, lufsade i mindre branta partier. 

Väl
upp på Åke på toppen, toppstuga, var det kaffe med dopp igen. Det
var skönt komma in vila öronen från vindtjut. Kallt var det på
toppen. Vi tyckte synd om funktionärerna som stod däruppe på
Dundrets topp. ”Vi” var en av herrarna fömodligen han jag
cyklade om, duktig löpare det också, sällskap en del av loppet här
och där. Jag sprang utför Dundret, visste att det skulle kosta
smärta i låren sedan, men man måste ju springa där man är bra,
har lätt slappna av utför. Problemet med denna mara vara att det
blev för många och långa partier man inte kunde springa och då
blir det så tungt komma igång igen. 

Den berömda Rallarstigen, har
sagt det förr men Kenth vår tränare i långdistanslöpning och
skidåkning hade älskat denna sträcka. Fullt av småstenar och
rötter att springa snabba, korta, höga steg och faktiskt en
pulshöjare. Tror det var minst 6 km av denna sträcka. Hade inte
snabba fötter, slog i tårna i stenarna och snubblade då jag
försökte springa. Dessutom kändes det lite ensamt och var jag v
verkligen på rätt stig, ingen tfn, och snart ger klockan upp. Efter
ett tag blev jag omsprungen av en karl. Jag blev glad – yes jag är
inte vilse i Gällivare. Till slut tog stigen slut och vi kom ut på
typ en sand/grusväg med TP någon km bort. Stackars funktionärer,
nu fick de höra lite gnäll och hur synd det var om mig som måste det
springa här och hur kan man göra en bana så här etc. Grinigt nu!!
Geltillförseln då, jo som jag brukar , var 4.e km. Klockan dog vid
35 km så har väl inte klockrent koll att det var exakt men
försökte. Ute på E45 sprang i vägkanten, hade kört mycket spring
två min gå en, men nu var jag utan klocka, så då var blev det
spring till buskarna bort gå till nästa buske eller grästuva. Så
höll jag på. Sista biten 6km – tro det eller ej -UPPFÖR till
Hellnerstadion. Någon sa att det var en slagmota. Pyttsan det var en
rejäl backe som vi sprungit nerför tidigare. Gick upp, försökte
springa när jag kom på något typ av spår, när jag närmade mig
stadion, så var det nerför men det smärtade för mycket i ryggen
och i låren så jag kunde inte riktigt ge allt i de branta backarn.
Förlorade en placering där. Ärligt talat brydde jag mig inte
längre.


här med distans till loppet är man alltid mer nöjd än just efter
målgång. Jag var inte så glad då jag gick i mål, mer arg på
banläggaren, tycker kanske han skulle pilotköra loppet själv. Har
man så tuff cykling bör man välja lätt löpning, eller tvärtom.
Men de vill väl att man ska se det som är vackert i trakten, för
centrum i Gällivare är inget att skryta över men Dundret och
naturen är väldigt vacker. Kanske de vill och tror att det ska bli
som en Norseman, en utmaning över det vanliga men tror man skrämmer
bort en del vanliga motionärer. Som med alla satsningar man gör –
Vem är kunden? Vad är unikt? Vad är varan? Vill vi attrahera många
eller vill vi satsa på en liten grupp människor?

Vi
var bara drygt 30 st startande, hade förväntat mig 100-130 st
faktiskt. Det är fortfarande ett väldigt litet lopp om det skulle
varit 100. Säkerheten var hög i simmomentet och de hade god koll
också under cykelmomentet. Men vad hade hänt om någon brutit foten
ute på Rallarstigen, bland spångar och myrar eller råkat ta fel
stig någonstans. Fantastiska funktionärer, jättefin inramning, med
preracemötet, middag, sprintdistans som ”festhöjare” och
brunchen med awardceremoni efteråt. Familjär stämning med
deltagarna och vi fick verkligen peppa varandra på loppet. Det är
ingredienser jag tar med mig. Sportlig prestation tar jag med mig att
jag faktiskt tog mig i mål trots stum vad genom i stort sett hela
loppet och cyklingen hade tredje bästa tid av damerna.

Kommer
jag göra om det – tja ofta behöver man lära sig ett år hur det
funkar, kroppen, vilka prövningarna är. Men tveksam, kanske dyker
jag upp på sprinten.

Efter
en fokuserad återhämtning med yoga och simning väntar uppladdning
för Ironman 70.3 Superfrog i San Diego och en ny Giant. Verkar bli
”backig” simning där och platt blåsig cykling, platt men sandig
löpning. Med IM mått mätt inte så stor tävling.

2 Comments

  1. Marie-Louise

    Tack för återkoppling. Grejen är det att på Rallarstigen är man rätt tom bakom pannan. Man blir lite orolig själv att man missat någon markering av leden, tappat fokus ett litet tag. Det är lite skillnad om man springer där på pigga ben.

    Reply
  2. Robert

    Gedigen rapport! Intressant att höra hur ni deltagare upplevde arrangemanget och toppen med den här typen av återkoppling. Tänkte att jag kan ge min syn på en del av dina synpunkter och funderingar.

    Bra att du upplevde att simningen var trygg och vi hade bra uppbackning av både Fjällräddning och Räddningstjänst. Under cyklingen hade vi en följebil som hjälpte till vid mekaniska problem och säkerställde att ingen blev lämnad ute längs banan. Under löpningen hade vi också en löpare som sprang igenom Rallarstigen efter att sista löpare passerat in där för att just säkerställa att ingen blev lämnad längs spåret med skada eller annat (nämnde även detta på pre-race-mötet). Vi prickade även av alla deltagare vid vätskekontrollen efter Rallarstigen och vid vändpunkten på Nietsakvägen. Så det var synd om du upplevde dig otrygg där för vi tycker att vi hade bra koll 🙂

    Rallarstigen är ganska rakt på sak att följa men det finns helt klart ett par ställen där vi kunde skyltat bättre.

    Jag har själv kört Norseman och Laponia Triathlon är inte ens i närheten av Norseman varken när det gäller bansträckning eller yttre förhållanden. Vår simning är som regel inte alls lika kall och vi följer internationella förbundets regler vilket innebär att vi inte simmar full distans om vattentemperaturen är under 15 grader. På Norseman följer man inga sådana regler utan simmar full distans även även vid kallare temperaturer.

    Både cykelbanan och löpningen är avsevärt mer kuperad på Norseman än på Laponia Triathlon och på Norseman är man mer eller mindre självförsörjande på vätska och energi medan Laponia Triathlon har kontroller längs hela banan.

    Vi har heller inga ambitioner att göra en stenhård tävling utan vill visa upp fina delar av naturen kring Gällivare och vi vill göra detta under natten i midnattssol. Nu är det ju ganska så kuperat här uppe så ska man få uppleva en varierad bana med fin natur så blir det kuperat. Sedan hade ni i år motvind hela vägen från Nattavaara och att cykla avslutande 5 milen i motvind gjorde cyklingen tuffare än den annars kunde varit.

    Vi vill ha fler deltagare än i år men känner i nuläget att kring 100 deltagare vore lagom för att vi ska kunna arrangera med hög kvalitet och ge deltagarna rätt upplevelse.

    Det finns självklart förbättringspotential och vi kommer utvärdera alla synpunkter som kommer in och göra justeringar för framtiden. Vi vill utvecklas och förbättra det vi kan. Samtidigt har vi en ganska tydlig idé om vilken typ av lopp vi vill arrangera och är övertygade om att det finns plats för oss i den svenska triathlonkalendern.

    Välkommen tillbaks till Gällivare!

    Robert Johansson, tävlingsledare Laponia Triathlon 67°N.

    Reply

Submit a Comment

Please Login to Comment.

Uppdatering

Dags för en liten notering igen. Efter nytt jobb 2018 blev träningen lidande men ur det perspektivet blev pandemin en räddning. 2020-2021 blev det...

30 minuter om dagen med paceUP! är allt som behövs

Att träna 30 minuter om dagen är en viktig del av att upprätthålla en hälsosam livsstil. Regelbunden motion kan bidra till att minska risken för...

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

paceUP! Nyhetsbrev – Februari 2024

Träningsåret har rivstartat på paceUP! och vi är redan inne i februari. Med nya kunder och nya välgörenhetssamarbeten känner vi oss övertygade om...

paceUP! Nyhetsbrev – November 2023

Lanseringen av paceUP! Tyskland är live och vi har tagit oss an den kanadensiska marknaden! Hela paceUP! plattformen finns nu tillgänglig på tyska...

Fånga hälsa och energi på 5 Minuter med paceUP!s populära skrivbordsträning

I dagens moderna arbetsmiljö spenderar vi allt mer tid framför våra skrivbord, och det är vanligt att bli fast i en stillasittande position under...

paceUP! Joins Hands with Karo Healthcare to Support Operation Smile’s Move for a Smile Digital Event

Since 2018, Karo Healthcare has been dedicated to supporting Operation Smile in their mission to bring smiles and hope to children born with cleft...

paceUP! och Karo Healthcare samarbetar med Operation Smile i “Move for a Smile”

Sedan 2018 har Karo Healthcare stöttat Operation Smile i deras uppdrag att ge leenden och hopp till barn födda med läpp- och gomspalt. Detta...

Uppdatering

Dags för en liten notering igen. Efter nytt jobb 2018 blev träningen lidande men ur det perspektivet blev pandemin en räddning. 2020-2021 blev det...

30 minuter om dagen med paceUP! är allt som behövs

Att träna 30 minuter om dagen är en viktig del av att upprätthålla en hälsosam livsstil. Regelbunden motion kan bidra till att minska risken för...

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.