Efter
att ha spenderat drygt en vecka i Bakersfield, tränat där och bara
haft det lugnt och skönt och väldigt varmt gick resan vidare till
Imperial Beach i San Diego. Årets huvudtävling – äntligen. Jag
såg verkligen fram emot äventyret.

Vi,
jag och Felix, kom fram strax före 16:30 till Imperial Beach,
registrering, briefingmöte kl 17:00. Vi njöt lite på piren och
därefter åkte vi och checkade in på hotellet.

Morgonen
efter packade vi in allt för incheckning av cykel, och tog med
våtdräkt för att simma. Det var stora vågor, två meter höga,15
sekunder mellan vågorna, ett riktigt surfparadis i Imperial Beach.
Skulle kanske säga inte för nybörjare då finns det lite mer
”lagom” ställen. Vi gick direkt till stranden, för som vi anade
att ju längre dagen går ju mer vågor. Det var dessutom tidvatten
att ta hänsyn till.

Det
närmaste jag kan komma denna typ av havssimning var när jag simmade
i Reugen i Tyskland, men detta var värre.

Otroligt
starka vågor och man måste ta dem på rätt sätt. Det var flaggat
rött på lördagen, kan säga om det varit Mallorca eller Kreta hade
det varit svart flagg. Undervattensströmmarna var starka. Jag
kämpade på och försökte lära mig detta, förstod att det handlar
mycket om timing, ta vågorna antningen hoppa över dem innan det är
djupt och dyka under när det är djupare vatten. Det var inte bara
vågorna man fick kämpa emot. Jag kämpade med huvuvudet och
magkänlsan. Kände att vågorna tar mycket energi. Som jag gissat så
var det att ta sig ut och in som var det svåra, själva simningen
bara man nådde dit är nog ganska lätt i saltvattnet. 

Andra gången
jag gick ut i vågorna efter att ha pratat med Felix, han har dykt
förut så han har betydligt mer havsvattenvana än jag, så kom jag
mig ut en bit men när jag skulle simma in, tog en våg mig, hann
inte vara med riktigt och då rullade jag runt i vågen, sträckte
ryggen en aning. Upp igen försöka finna nytt mod. Jag träffade
några mastersherrar som skulle testa vågorna, vi pratade med
vakterna lite om var vi kunde simma om vad de tyckte vi behövde. Jag
for ut ännu en gång och denna gång tyckte jag att jag nådde
precis utanför de värsta vågstället där det faktiskt gick att
simma lite. Tips till er som vill köra tävlingar med Stilla havet
simning, träna mycket Tarzansim/polosim, hade nytta av det. Tillbaka
in igen, nu mer rädd simma in än ut.

Efter
detta insim kan jag inte säga jag var lugnare än innan, tvärtom,
tvivlade jag lite på att jag skulle nå T1, men jag ville så hemskt
gärna cykla min nya cykel, så bestämde mig för att gräva djupt i
mina mentala reserver och ta fighten med vågorna. Jag bad en bön om
vågorna skulle vara lägre och mindre frekventa morgonen efter.

Liten
stund incykling innan incheckning av cykeln i TA. Då blev jag än
mer övertygad om att jag verkligen ville detta och få cykla.
Incheckningen gick otroligt enkelt, ingen kollade bromsar, ingen
kollade hjälmen. Det var bara parkera, inga TA bags, växling som på
olympisk hemma, inget mig emot, tvärtom. Under natten fick bara
cyklarna vara i TA.

Därefter
åkte vi tillbaka och vilade lite på hotellet, åkte till Golden
Corall och åt. Det rekommenderar jag verkligen. Det är buffé, ät
hur mycket du vill för under 20$ och bra mat, bra grönsaker, bra
kött, dessert, finns något för alla,gott kaffe.

Därefter
åkte vi in till hamnen i San Diego och promenerade , fotograferade,
tittade på fartyg, gamla krigsfartyg, och segelfartyg. San Diego är
en vacker storstad , finare än LA tycker jag men alla platser har
sina plus och minus.

Sov
hyfsat bra, om jag jämför med när jag skulle göra Kalmar första
gången då jag förmodligen inte sov något alls, så har börjat
att kunna sova inför dessa lopp.

Klockan
4:00 klev jag upp, åt lite frukost. Vi packade ihop och körde till
Imperial Beach, ca 20 min i bilen. Väl där, som vanligt fix med
nutrition, dukade upp för löpningen, bodymarking, sedan en stund av
lugn i bilen och värmde upp lite, sprang inte men tänjde och värmde
upp min rygg, axlar, tog på våtdräkten på benen.

Navyseal
hoppade fallskärm firade eventet med den starten och amerikanska
flaggan, för att hedra Navy Seals soldater som dött i tjänst.

Väl
innan jag gick till startledet, kramade jag Felix extra mycket,
tårarna rann, det är inte ofta men jag visste att detta blir tufft.
Ju närmar starten kom ju mer positiv blev jag i alla fall.
Amerikanska nationalsången och startskottet gick och pro var i
vattnet så då kom längtan bara att komma i vattnet jag också.

Ledet
rullade på, jag valde att ställa mig med dem som räknade med 45
min simning, jätte svårt beräkna, från flackt vatten till detta.

Redan
då jag sprang mot vattnet gjorde jag det första misstaget att följa
efter alla andra. Jag skulle ha lyft blicken och sprungit mer åt
höger.

Jag
sprang en bit ut i vattnet men sedan tog jag det lite lugnt, ville
spara energi, till de stora vågorna. Vågorna, jag naturligtvis hade
vi tidvatten just vid starttimmen och då jag nådde vattnet började
det bli större och fler vågor. Våg längd och höjd denna dag 2-3
m höga 13 sekunder mellan vågorna. De flesta ville simma nära
piren och jag tänkte att de borde ha rätt dessa amerikaner, men när
jag studerat bilderna i efterhand så hade banläggaren en annan
tanke och de är ju de som tränar här. 

Jag kämpade med att ta mig
ut i det starka vågorna, kämpade mot vågorna, hoppade över, dök
under våg på våg, kämpade mot min rädsla att skada mig igen och
rulla i en våg. Jag kan säga att jag kände mig som matadoren i
tjuren Ferdinand när han först skulle möta den förskräcklige
vilde tjuren, räddast av dem alla blev…

Var nära på att ge upp,
såg att modet försvann ur mina medtävlare bredvid mig också, och
jag peppade dem att köra på, åkte tillbaka med vågorna, bara
börja om, hämtade ny kraft, det tog mycket tid. Till slut blev jag
arg i stället och plockade fram mitt ädla mod och skulle minsann
visa dessa vågor att de skulle inte stoppa mig. 

Ja dök under två
vågor till och sedan simmade jag Tarzansim över en par till och
sedan var det gjort, simningen efteråt var bara njutbar, gick lätt
och jag såg första bojen och sträckan mellan första och andra
bojen var en skrattmatch, såg ut som50 m, sedan simma tillbaka.
Under lördagen när jag studerat simmare från piren tyckte jag de
stod still mellan vågorna när de simmade in och nu förstår jag
varför, det kändes som vågorna vände ut där, det är väl
tidvattnet man kände, men ändå lätt i jämförelse med kampen mot
vågorna vid stranden. 

Väl uppe sprang jag mot mattan och med nytt
mod och utan tvivel beredd ta mig an det andra varvet. Nu visste jag
hur vågorna skulle tas. När jag sprang, hörde jag dem rop hurry 30
s left .. och jag sprang….men STOP! Times out for the second lap.

Nej,
nej, nej !!! Det är den värsta känslan jag känt på en tävling
någonsin. Snacka om att ridån gick ner. 5 sekunder för sen.
Förtvivlad, besviken, arg, ledsen på samma gång men bara på mig
själv förstås..Åter till matadoren, har en helt annan empati för
hans känslor numer. 

Jag förstår precis…, jag fick inte visa mitt
mod, min styrka, inte bli så där härligt trött efter att ha tömt
alla krafter, mest av allt inte tävla på min cykel, få användning
av mina träningstimmar på varma sandiga Drängsmarksterrängen.
Bortkastat.. detta var min sista tävling för säsongen och mitt
huvudmål i år och det slutade innan det ens hade börjat.

Jag
grät ungefär lika länge som jag skulle ha tävlat. Stackars Felix,
han hade det han gjorde med att trösta mig. Tur han var där. Det är
rätt ofta jag åkt och tävlat själv. Hade någon sagt i det
ögonblicket att det kommer fler tävlingar, hade jag nog slagit till
personen. Hade någon sagt att det var många med mig som gjorde
samma sak, DNF, så spelade det ingen roll för mig. Jag bryter helt
enkelt inte tävlingar, otroligt besviken över att jag fegade i
början. Ett stort misslyckande, bara dåligt, inte värdig tävla
Ironman. Vad har jag där att göra om jag inte törs dyka och simma.
Det enda lite positiva från mig själv jag tog med mig är att jag
inte gav upp och att jag övervann rädslan och simmade åtminstone
ett varv, ville mer än allt annat då fortsätta.

Jag
bytte om drack en kopp kaffe som Felix fixade åt mig, checkade ut
cykeln och grejorna. I det läget funderade jag vad som var bäst
stanna kvar på tävlingen eller åka därifrån. Eftersom bilresan
tar några timmar tillbaka till Bakersfield bestämde jag för att vi
åker tar det lugnt, stannar och rastar på vägen tillbaka. Vi körde
kustvägen, så otroligt vackert, det fanns serpentinvägar där
också, såg många cyklister så det är nog ett bra ställe träna
på. Den vägen hade vi inte kört om jag fått tävla hela loppet,
då hade det snart blivit mörkt. Jag försökte njuta av
omgivningarna trots att jag var så besviken på mig själv.

Revanschlusten kom fort, innan jag bytt om faktiskt. Började genast
tänka om det är möjligt åka hit nästa år en månad efter
Kalmar. Superfrog är inget för mesar. Har funderat många gånger
på namnet på tävlingen men det var först efteråt jag förstod
namnet då Felix förklarade. Det är Navyseals som tränar här, det
ska vara tuffa förhållanden, det kan t.o.m simma detta med packning
och ännu värre vågor. Du måste vara en supergroda för att fixa
detta. Är anmäld till Jönköping och Kalmar nästa år men just nu
känns det som ett måste att komma hit igen och ge vågorna vad de
tål, men då ska jag vara en superduper frog.