Insikten har just slagit mig - ett marathonlopp är alldeles för långt. Jag har sprungit 25,5 km idag och jag tycker det räcker. Nu börjar jag bli nervös inför den 5 juni.
Trösta mig. Säg att det kommer att gå bra...(H)
Var glad att det är först i juni. Själv ska jag göra premiär på distansen redan 23 maj.
Det kommer säkert gå bra för dig. Med all publik runt omkring så orkar man mycket mer än när man harvar runt själv på sina träningsrundor.
Ja, då är det ju mer synd om dig förstås. 🙂 Och visst, det är stor skillnad på träning och tävling.
Jag är också säker på att det kommer att gå bra!
Vad har du för målsättning med loppet? Jogga /springa hela? Varva löpning / jogg / gång? Har du lagt upp realistiska förväntningar, eller är det kanske höga förväntningar som spökar? Ska du "prestera" elle
Visst är en Mara långt! Men med något pass på 25-30 km så klarar man det. Konditionsmässigt är det inte några proplem. Det är oftast kramper och förslitningar som gör att man bryter.
När benen efter 30 km känns som stötstänger och när kroppen säger "gå"
Målsättningen är att genomföra. Definitivt löpning hela vägen - jag går aldrig. Njae, inga direkta förväntningar. Jag är mest orolig för att jag ska få ont och att jag inte ska återhämta mig efteråt.
Tja, det är en "rolig grej" - för vissa i alla fall. (
"Men jag sprang LL i höstas utan några som helst problem och då ska väl för i fridens namn det här också gå bra?"
Jamen DÅ så! (t+) Klart det går bra!
Mats: Ja, huvudet är viktigt i sådana här sammanhang. 🙂
Susanne. 😀 Nu känns det bättre.
Upplevelsen att gå in på Stadion och se all publik är oslagbar. Jag säger som Gunde Svan "Jag får ståpäls"! Med medaljen i hand är man också mäkta stolt över sin prestation!
Kan jag så kan du. Och jag tänker se till att kunna. 😀 Så nu kör vi! (t+)
