Jag håller med P. här (18:10), dessutom klockrent beskrivet.
Kroppen sitter i huvudet 😉
Finns ett vackert uppslag i Överlevnadshandboken med skalan över vad man orkar
- vad din mamma tror du klarar
- vad du tror du orkar
- vad dina befäl tror
- vad du verkligen klarar
Sedan är frågan hur man känner sig efteråt, och när det är värt det.
Exakt så. Och vad man VERKLIGEN KLARAR - det är det kroppen som sätter gränserna för.
Eh, nej. Finns en hel del studier som visar att hjärnan/psyket säger ifrån långt innan kroppen gör det.
Lingling Ling.
Japp visst är det vakert:) (HbÖ sid 11)
- 100% Din totala förmåga och vad du verkligen klarar. (om det behövs)
- Ca 50% vad dina befäl tror att du orkar.
- Ca 40%, vad du själv tror du orkar.
- Ca 20%, vad din mamma tror att du klarar.
"Eh, nej. Finns en hel del studier som visar att hjärnan/psyket säger ifrån långt innan kroppen gör det."
Det kallas "den tredje dimensionen".
Kroppen har en viss fysisk kapacitet/begränsning och den är oftast högre än den psykiska begränsningen.
Psyke
Man kan också uttrycka det så att det inte går att prestera sig till fysisk utmattning (rent fysiologiskt). Kontrollsystemen kommer att ha satt stopp mycket tidigare än så.
Jag fick en riktig aha-upplevelse ang hur lite jag tror att jag orkar i förhållande till vad jag faktiskt orkar när jag tränade med en pt. Ifos inte löpning, utan styrketräning, men det spelar ju ingen roll.
Jag tyckte att jag körde hårt när jag körde sj
Eh nej. Det är kroppen som bestämmer.
Det är den fysiska kapaciteten som sätter gränsen. När hjärtat slutar slå kan inte hjärnan få det att fortsätta slå. Inte det starkaste psyke/vilja i världen kan klara det. Det går inte att vrida huvudet så att ögone
Lena: du kan köra hur hårt du vill, du kommer likförbannat tuppa av rent psykiskt långt innan ditt hjärta är på bristningsgränsen.
Det är som P. säger, att lyssna på kroppen är en annan sak. Men faktum är att du kan pressa dig hur hårt som helst utan at
