Jag tycker det är jobbigt att gå sakta. Särskilt i trappor.
I trakterna runt "prattempo" kan det nog vara så att man vinner en del på att öka tempot och få ett effektivare löpsteg.
Skulle också säga att det borde ha med stegfrekvensen att göra, som antagligen blir högre när du springer snabb= mindre jobbigt; även om det låter paradoxalt.
Jag kände likadant tidigare. Det största problemet för mig var som Tibor sa, att jag sänkte stegfrekvensen för mycket när jag sänkte farten, med följden att jag fick ett klumpigt steg med hög studs. Men även efter att jag hade vant mig vid hög stegfrekven
Christer Schapiro: Jag menade mest ett snabbare tempo 😉
Jan-Erik Ramström: Egentligen så vill jag bara ha ett fartspann och det är så fort som möjligt alltid 🙂 Nej men skämt och sido så har jag av dessa skäl väldigt svårt att få till distanspassen så a
Jo då, jag känner också igen mig. När jag skulle för första gången springa ett riktigt långpass, över 50km, så gick det riktigt långsamt redan från början. Och som Klas säger så hade jag ett felaktigt rörelsemönster vilket gjorde att det kändes konstigt.
Hehe, känner inte alls igen mig... 🙂 Jag kan utan vidare springa och njuta i 2 minuter långsammare tempo / km än min milhastighet. Hur skönt som helst, det är ju de bästa passen! 😀
Vill ni ha ett vettigt svar, läs vad Hadd skrivit:
Jag tycker vi har fått en hel del vettiga svar i tråden. Här kommer ett till :-):
Som flera andra varit inne på, handlar det om att få till ett schyst löpsteg i en ovan fart. För mig har det inneburit löpskolning för lågfart. Jag klarar farter ner mot 5:
Jag kämpar för att bli snabbare, men inser att det är för jobbigt. Hellre ett tretimmarspass i 7.14-tempo.
