Då man löper i stadsmiljö kan man inte undvika att ibland få syn på sig egen kropp i spegelbilden i ett skyltfönster. Jag har då noterat att min överkropp ofta lutar i förhållande till en tänkt vertikal linje genom höftpartiet.
Vad skall man sträva efter
Korta höftböjare kanske?
Jag upptäckte det jag också,när jag sprang förbi skyltfönster!Nu har jag alltid i tanken att försöka sträcka på mig,och kör en del styrka för överkroppen!Hållningen har nog blivit lite bättre,men när jag blir trött ,så är det svårt att bibehålla rätt håll
En bra mental inre bild (om än lite morbid) är att tänka sig sig själv upphängd från himlen/taket i bröstbenet i en rejäl köttkrok. Testa!
Jag försöker vinkla upp överkroppen men lyckas inte. Kanske för strama höftböjare som någon sa.
Jag har inga problem med rakheten i överkroppen men den lutar i förhållande till en vertikal linje.
I vilken tråd läste jag det där om att det enda som hindrar en att falla framlänges när man löper är att man tar nya steg framåt?
Varför måste man springa som att man har ett spett i röven? Ärligt alltså?
För att det är ineffektivt att låta överkroppen krumma ihop sig som Quasimodo och trycka ihop diafragman i onödan? Det lättare att andas om man inte "hänger" på de muskler som ska göra jobbet.
Haha ja.
Men lite framåtlut?
Hela spettet ska luta lite framåt ja, så att man får en naturlig rörelse framåt (vissa kallar det att ramla)
Men då gör jag ju rätt?! Men frågan är vad som är "rätt" lutning? Några grader eller mer?
