På sätt och vis är jag väl det. Trots väl inrotad aversion mot idrott har jag I snart 20 år (fylde 50 i sommar) nödgats träna. Dels fick jag i samband med mina tre graviditeter ganska besvärlig foglossning, sen handlade det mer om att hålla kroppen igång/
det viktigaste - i början - är att blanda pass - spring allt du har uppför backar, spring på slöfart (snacktempo) långt, och försök springa en bestämd distans/slinga snabbare och snabbare. Spring tre till fyra gånger i veckan, exemepelvis:
1. backinterva
Det beror ju lite på vad det är du vill utveckla? Snabbhet? Uthållighet? Försöka få passen att bli roligare/mer intressanta för dig själv?
Anders
Först muttare jag lite, Eftersom du ju bekräftade ungefär vad jag anat "Jaha, så nu måste jag krångla och ändra på rutinen (för jag springer ju hittills alltid på ett sätt (40 min så fort jag kan utan att få direkt blodsmak i munnen (vilket iofs bl
Definitivt om du lyckas med att få löpningen rolig och lustfylld så kommer resten sen. Vad du inte vill är att bara köra dina 40 minuter så snabbt du kan för till slut kommer du till en platå där du har svårt att förbättra dig. Då ledsnar de flesta och ta
Anna, vad befriande med någon som inte heller tycker att det är kul att träna! Jag tycker att det är bedrövligt tråkigt (och jobbigt) att springa - men ändå gör jag det, just för att jag kan göra det ensam.
Brukar bli alldeles rädd när jag hör ordet "far
Jonas
Just nu är jag ju oerhört nöjd med att kanske bara halva de 40 min är fyllda av tankar som "Varför håller jag egentligen på med detta, sån idioti" men jag tänker då o då på en gång förra omgången löpning, då jag hållit på något år, och kom bort mig
Och tack Zenia för påhejningen. Vi enstöringar måste heja på varandra. Eller som jag brukar säga
Jag muttrar. Alltså är jag till…
Haha min sambo brukar säga att mitt motto är "jag protesterar, därför finns jag" 😉
Kommer och tänka på Ikeas otroligt bra reklamtext: "Vi säljer platta paket, du skruvar och muttrar"
