Jag har ingenting att ge i backarna när jag är ute och joggar. Jag förstår ju att det är pga att jag är dåligt tränad och helt enkelt har för kass kondition. När det är asfalt och flackt kan jag springa "hur länge som helst" känns det som, men i terräng m
Backlöpning funkade för mig att få lite ecxtra styrka.
(Hitta en kuperad bana och satsa sen hårt uppför och jogga lugnt på platt och nedförslut)
Det är lömska saker det där med backar. Rent fysiskt antar jag att det egentligen bara är att fortsätta springa och ta sig upp för dem. Men för mig var det jobbigt med backar mentalt också... Tänkte att "Oj nu kommer det en backe, det här kommer bli jätte
Håller med om att ta kortare steg, se även till attt hålla upp blicken och ta i lite mer med armarna än vanligt.
Jag försöker ta små pyttesteg, men är helt klart dålig på att titta upp - blir snarare så att jag stirrar ner i marken när jag ska upp för backen. Här finns absolut något att tänka på!
Jag tror nog att en hel del är psykiskt. Jag VET ju att jag inte kla
Du gör nog bäst i att fortsätta kämpa. Det man tränar blir man bra på.
Jag diskuterade just det här med en granne häromveckan. Här på Östgötaslätten finns inga backar att träna i, så han sprang tretusen kilometer slätlöpning i fjol. Rätt vältränad alltså
Haha, Bengt, det lär ju aldrig hända mig. 😉 Din granne är välkommen på träningsläger i den Bohusländska naturen.
Jag uttryckte mig nog oklart. Jag ska _självklart_ träna och bli bättre! 😉
Jag läste ett riktigt bra råd, förresten. Rune Larsson tyckte att man kan gå i de värsta uppförsbackarna, men enbart där. "Då kommer du att längta till uppförsbackarna".
Den taktiken testade jag på Lidingöloppet och gjorde ett av mina bästa resultat där.
Mollie: Ett knep som jag använde mig av både i backen upp till Sofia Kyrka på Midnattsloppet (i Sthlm) och på Lidingös Tjejlopp är att hela tiden se ut en punkt LITE längre fram i backen och springa dit, sen nästa och springa dit och sen nästa. Ibland kan
