Sorry, jag är kanske tråkig... men visst är det en stor prestation att fullfölja ett så långt lopp. Men är det verkligen sååå himla häftigt/ärofullt/osv så det är värt det? Även om man bortser från pajjade fötter och rullstol ett tag, det måste ju vara ee
Markus, för en del är det en fröm att klara en halvmara. Bara komma i mål. Det tar kanske 3h och sen kan de inte gå på en vecka... Nästa steg är en mara på 6 tim och kanske inte kunna gå på två veckor...
Nästa utmaning.... Och sen kommer en decathlon...
Markus, om det är värt det eller inte är en fråga enbart man själv kan svara på. Jag är väldigt mycket nöjdare med min PB-mara och PB-Ironman än mitt bästa millopp, troligtvis för att jag ser det som en rejäl utmaning att göra bra tider där. Framför allt
Galet! Det är fantastiskt vad människokroppen klarar av i alla fall. Detta måste dock vara på gränsen?
Fast vilken gräns är det du tänker på? Det kroppen klarar utan att man dör, utan att kroppen tar permanent skada, tillfällig skada, eller utan några bestående men? Väljer man en av de nedre gränserna tycker jag ju redan man passerat gränsen.
Markus; vem vet hur du tänker när du är 51 år... Du kanske inte är så snabb då och fokus flyttas till andra mål, inte omöjligt eller hur ? 😉
Du har redan börjat att gå till kiropraktiker och det är inte så lyckat.
Peter: Är väl möjligt, men de andra målen jag kan tänkas ha då är nog mer åt hållet, cykling, simmning, triathlon, badminton, skidor, osv. Dvs mindre fokus på "enbart löpning" och all träning och idrott blir mer på skoj och varierande.
Men så länge det f
Jag är 51, och jag tycker det känns som en förståelig utmaning. Får leva med att jag aldrig gick under 50,0 på 400 m eller 6000 poäng i tiokamp. Sånt är för sent att fundera på nu, oavsett träningsmängd. Men mentala utmaningar ger en större tillfredsställ
Det är busenkelt att komma under 6000p i tiokamp! 😉
