...för den som har jobbet som social funktion.
Man måste ju faktiskt inte ha det. *konstaterar iskallt*
(fast jag GILLAR också nästan alla jag jobbar med, så inga klagomål där!)
Jessie: Självklart finns det arbetsplatser där social kommunikation är svårare än på andra platser av olika orsaker, oftast så har man dock någon social kontakt med sina arbetskamrater under dagen även om det inte sker hela tiden. Så jag hävdar att de är
Nä, arbetskamrater är inte viktiga. Riktiga vänner är viktiga. Inte några man tvångsmässigt blivit sammanföst med...
Om man måste välja (vilket jag hoppas slippa) så väljer jag hellre ett skitjobb med trevliga arbetskamrater än drömjobbet med skitarbetskamrater.
Man är ju många timmar på jobbet, så arbetskamraterna är viktiga tycker jag. Jag har bra arbetskamrater:-)
På mitt jobb är arbetskamraterna orsaken till att man stannar kvar. Vi är som en familj. 😀 Och man kan ju välja vilka man ska umgås med. Man måste inte gilla ALLA! 😉
Självklart är det så. Man kan inte gilla alla, är arbetsplatsen så stor så man kan välja så är det bra men det funkar inte riktigt på alla stället. På mitt förra jobb så var arbetskamraterna ganska ok även om de aldrig släppte in mig i gemenskapen riktigt
Det har blivit väldigt gnälligt sista tiden. Droppen var imorse när jag tydligt bad kollegan lugna sig när jag kom in, då jag strax innan både blivit påkörd och omkulleslagen på cykeln. Likförbannat gnäller han om att jag att in cykeln på mitt rum. Ska vä
Bruse. Som min pappa alltid säger: Hoia kere köva. Ungefär, Stå på dej, ingen gör det åt dej.
När vår högsta chef är på besök, tittar han ALLTID in hos mig för att spana in min cykel. Så därifrån finns inget emot att cykeln står på mitt rum.
