Jag vill bara berätta att jag brukar nästan alltid träna ensam. I dag hade jag sällskap av brorsan, han cyklade och jag sprang en sträcka på nästan 13 km. Trots att varvet gick på ca 65 min, så kändes det inte så jobbigt. Jag säger bara; skönt med sällska
Låter härligt.
Har inga kompisar att springa med direkt.
Men kan tänka mig att det är kul.
Så länge man är på ungefär samma nivå.
Har beställt Garmin FR 405, så den får va min kompis.
Där finns nåt program som gör att man springer mot en virutell person.
Ja, det kan va skönt att springa med någon, om man är på samma nivå eller om följeslagaren kan anpassa tempot... Har varit med om att springa med folk som springer ifrån hela tiden och det är inte så skönt precis.
Alla borde ha en bror!
Gött att höra Anders!
Jag har en som "tjatar" på mig och vill hänga med på en löprunda men jag springer så kort och sakta jämfört med honom så jag vågar inte riktigt...
Stina följ med din kompis även om han sringer snabbare och längre än dig. Tror säkert han kan anpassa tempot till din fart och säkert ta en runda extra när du inte orkar längre.
Har haft lite av ett sådant problem jag med att ingen riktigt vill hänga med
Håller med om att det är skönt att ha sällskap i träningen, trodde inte på det tidigare faktistk. Nu brukar min dotter på 15 hänga med eftersom vi ska springa LL tjejmilen. Fast en del pass, springer jag själv.......behöver tjuvträna för att orka hänga me
Instämmer absolut. Med rätt sällskap glömmer man av att det är jobbigt emellanåt, och benen sköter sig nästan bättre när man har något annat att tänka på.
Fick sällskap sista kilometern igår. Det var en perfekt hjälp med orka och tempo. Kunde där med ta ut det sista av mig, så idag gör det ont i benen.
På riktigt långa löppass, ultrapass alltså där distansen är viktigare än tempot, så föredrar jag sällskap. Dels för att man springer i prattempo och dels av säkerhetsskäl. Men när jag springer kortare och fort - då föredrar jag faktiskt att springa ensam.
