Han agerar bra som ultraambassadör i det här klippet:
Den måste jag dela med mig av till alla mina icke-löpande polare också som inte inser ultralöpningens storhet 🙂
Skön kille(t+)
Väldigt trevligt klipp. Andreas är en jättebra företrädare för sporten.
Helt underbart. "...dels så vill jag se verkligen hur bra jag kan bli ... men sen är det det också att jag har jag ett litet fel på min hjärna då som gör att jag trivs när det är som allra allra jobbigast, ofta när tårarna kommer och kräkreflexerna börjar
Det var häftigt!
Jag kan å andra sidan störa mig på glorifieringen av det påstått plågsamma i det hela. Själv har jag visserligen bara två erfarenheter av ultra: 6-timmars i Skövde nu i år och ett tiomils träningspass för ett par veckor sedan.
Tjusningen ligger väl i de
Hans: Det var inte det Andreas menade. En viktig lärdom i att bli en ultralöpare är att lära sig lyssna på kroppen och inte driva den över gränsen. Andreas nämner i intervjun vikten av att hålla sig skadefri. En ultralöpare som inte lär sig den biten blir
Jag tycker också att ultralöpning är mer skonsamt och mindre plågsamt än kortare distanser. Jag tycker att 10 km är en fruktansvärt jobbig distans eftersom man måste pressa på i maxtempo nästan hela tiden om jag ska göra en bra tid. Man har ont i magen, b
Vilket var exakt vad jag syftade på. Jag är trött på macho-fixeringen på den eventuella plågan. Varför inte berätta mer om glädjen och njutningen i att springa långt och länge?
