Erik.
Det gjorde jag nog.
Fick dock starka förhållningsorder av skolläkaren att sluta med dumheter som kuta ca. 3 km i skogen.
Det var förenat med livsfara.
Jag var 17 år 1955.
För tjejer var det än värre förhållningsorder.
Så redan då fann jag att
Betr det där med fart eller distans är vi alla olika. Precis som i allt annat (i princip). 🙂
A Bohlin:
Jag tycker nog ultralöpning uppmärksammas i media i den utsträckning den förtjänar.
Bra, det tycker jag också.
Jag var lite rädd att det fanns en underförstådd uppfattning ovan om att så inte är fallet.
Ultra är ingen stor grej så i det stora hela är vi väl inte värda mer uppmärksamhet.
Nu råkar jag vara Trollhättebo, där Rune bor.
Kan utan att ljuga skriva att en stjärna i ett div. 7-lag i fotboll som råkar bli skadad får mer uppmärksamhet.
Undrar
Har Rune någonsin blivit skadad? Han säger ju själv att han inte håller på med sånt.
När jag skrev mitt förra inlägg slog mig tanken att vi kanske skulle skada oss.
Alla sätt är bra sägs det.
Lite huliganism skulle piffa upp ultradistanslöpningen!
När jag såg det här klippet med Andreas så slog mig tanken att om det skulle visas på Sportspegeln så skulle säkert vi ultradistansare bli dubbelt så många i ett slag.
Om Andreas nu själv säger att han trivs bäst när han pressar sig till det yttersta och fortfarande har kontrollen, så är det väl hans sak. Alla har vi olika anledningar till att vi springer, eller hur?
Jag kan inte se att det är en glorifiering av nån ma
