Intressant fråga men svår att svara på. Kanske för att jag har så många fina löpminnen att det är svårt att välja. Eller kanske för att jag inte är den typen av löpare som alltid njuter intensivt under passet - jag njuter mer efteråt. Men jag minns en gån
GAX 100 miles 2009 🙂
Mitt första 100miles lopp. Sprang och var helt lyriskt i 27 timmar
Österlen runt ett sommardygn
Så otroligt härligt lopp så att man efter 4 års frånvaro tar och arrangerar det själv för att fler ska kunna uppleva den i Sverige särkl
Klyschigt men oslagbart=
I somras när jag kom in på Stockholm stadion på slutspurten av min första mara och hörde speakern ropa mitt namn.
Va härligt att läsa.
Svårt att ranka dem. Men ett minne som jag kommer tillbaka till titt som tätt är en vinterkväll. Rätt mycket snö som det varit de sista vintrarna och dessutom ca 5-10 cm nysnö. Sprang på en av grannöarna. Kände en lätthet i steget so
Tänker direkt på ett lopp jag körde i somras, som var en del av en serie terränglopp. Det regnade helt otroligt mycket, och hade regnat några dagar innan. Arrangörerna var fungerade på att ställa in loppet på grund av regnet, men körde ändå. Regnet bara ö
Sedan jag sprang min första tävling, Lilla Lidingöloppet 1979, har jag genomfört ett antal tävlingar och otaliga träningspass.
Jag kan faktiskt inte svara på frågan om vilket löparminne som är det bästa, men det finns många bra minnen. Allt ifrån ett ens
När jag skulle till starten av Tavelsjö Halvmaraton förra året ösregnade det och dessutom horisontellt! Under uppvärmningen avtog regnet men återtog i styrka direkt efter start. De första kilometrarna längtade jag hem...
Men efter halva loppet slutade det
En gång när jag sprang hem från jobbet för några år sedan var det riktigt kallt 10 grader minus. Det var strax innan soluppgång och stigen var packad snö. Vill du läsa mer exakt hur det kändes så läs gärna mitt blogginlägg: Så lycklig
Har sprungit massor av träningspass då löpningen gjort mig glad och ibland gett mig kreativa idéer. Minns speciellt ett pass då jag sprang längs en sjö och kände en fantastiskt lycka och inte minsta tillstymmelse till trötthet. Men bästa löparminnet är no
Båda gångerna jag sprungit maran (Stockholm 1989 och 2010), de första 30 kilometrarna. De sista tolv tillhör de sämre minnena.
