Det är ju en viss skillnad mellan vilken distans man har störst potential att förbättra sig på och vilken distans man kan göra hyfsade resultat på utan att plåga sig.
Störst förbättringspotential har man så klart på de distanser som man är relativt sett
Av halvmaran blir jag totalt utmattad och tömd på energi och livsvilja i hela kroppen. På en snabb 5K blir jag rejält anfådd och får kanske lite blodsmak om jag har tur, men är pigg igen så fort jag har pustat ut.
För att besvara den ursprungliga frågan
Christer, jag persade med 20minuter på maran i Växjö. Ändå tyckte jag att första halvan var ett mycket behagligt tempo och med låg puls. Det var först under sista milen som det blev slitigt. Jag testlöpte ju 30min förra helgen, 7km nästan exakt, och de si
Kan det inte vara som så att de som har en grundträning som gör att de öht kan maxa på en 1/2 el. 1/1-mara tycker det är mkt jobbigare? Min ambition redan på milen är att överleva, alltså lata mig?
Edit: Så därför blir 5 km jobbigast för mig...
OK, lite reviderad åsikt från mig. Går du sub 01:20 på halvmaran kanske den inte är lika trevlig. 😉 Sen om man springer långsammare än 2h kanske distansen 15 km är mer optimal?
På 5 km kan jag inte ens motivera mig själv att springa på den intensitet ja
Det ligger ju i sakens natur att en maxning ska vara en nära-döden-upplevelse oavsett distans.
Den enda gång det inte är svinigt att tävla (springer mestadels 5k - HM) är under de första tio, tolv kilometrarna på en halvmara. Man är stark och det går fo
Stötte på 80-talet på en löpare med följande pers.
I runda tal.
1K 4:30
5K 22:30
10K 45:00
½-M 1:35
M 3:10
En gång hängde jag honom.
Vi kom in på 3:10:08 om jag minns rätt.
Tyvärr testade han aldrig ultra.
I dag är han bra över 80, kans
olika gamla
Det också.
Kanske det är lättare att sätta pers på längre sträckor ju äldre man blir?
Nu menar jag inte förstagångsförsök.
På sträckor 10K och lägre skulle jag:
1. Omöjligt kunna vara ens i närheten av mina gamla pers.
2. Jag skulle gå sönder så det skr
61
