När börjar ni tappa lusten på distanspassen? Obs, träning - inte tävling.
Själv börjar min skalle sukta efter nåt annat att göra efter 3 timmar på hojen. Det blir liksom enformigt på något vis. Det finns andra roliga saker man också kan göra, säger mitt
Känner nog att ju längre man cyklar ju mer tar det emot nästa gång jag ska iväg.
Men när jag väl är ute o kört ett tag så släpper allt psykiskt motstånd, jag trivs när jag känner, hjärta, lungor, skicka ut syre i kroppen.
Mao. jag flåsar som en bälg iblan
När det blåser förjävlamkt motvind och dessutom småregnar och är kallt och uppförsbacke. Då tappar jag lusten lite o gråter en skvätt. Sen biter jag ihop, fortsätter och tänker på att hemma kan man bada skumbad.
Maria T
Precis så känner jag det osså! 😉
Haha, ja Maria man måste ju ta sig hem också!
Ska inte motion vara roligt?!
Varför hålla på med något som känns motigt?
Jag tycker också ibland att det inte är roligt. Speciellt vissa år när jag har tränat för Vätternrundan, då jag MÅSTE få ihop de mil som behövs. Oavsett hur vädret är. Det är en a
Jag trivs i tre timmar.
Det är härdande att cykla i regn eller när det snöar flera decimeter per timme. Klarar man cykla i det, klarar man cykla när som helst.
Bruse: Ja, ungefär så tänker jag. Det är karaktärsdanande om inte annat.
EDIT: "Det som inte dödar - härdar" blablabla etc...
Just när det gäller distans så kan jag nog väldigt lätt utmanas till att cykla hur långt som helst, men att cykla en viss sträcka på en så snabbt som möjligt då backar jag gärna (så vidare det inte gäller att klå mig själv).
