Hej FB-vänner,
Jag har sprungit ett gäng halvmaror och är rätt bra på att hålla kontinuitet i min träning. Jag springer varierat även om mina intervaller kunde återkomma oftare i min träningskalender 🙁
Jag kan dock inte komma under två timmar! Det b
Hmm... Jag brukar k?nna att det ska bli sk?nt att ?ntligen komma i m?l och vilja ?ka tempot i slutet.
Helen, Du är inte ensam. 🙂
Fast, mitt problem är att jag hamnar i nån slags behaglighetslunk och håller den, oavsett om det går uppför, nerför eller är platt. På mitt senaste halvmarathonlopp var alla fyra 5:or extremt jämna - skiljde mindre än 30 seku
Helen. Som Sylvia säger: Du är inte ensam.
Jag behöver också tips.
Hur långt brukar du spring när du tränar då? Kan tänka mig att det är lättare att klara hela distansen om du har kört träningspass som är längre än tävlingsdistansen du ska springa.
Jag hamnar rätt enkelt i ett normallunk när jag springer. Eftersom jag ofta tänker på allt annat än löpning så försvinner drivet i steget.
Ju mer intressant tankegång eller smart idé jag får desto långsammare går det.
Mina kollegor har jätteroligt åt at
Jag tror kanske att det gäller för dig att spränga gränsen, bryta isen eller vad man nu säger. Och det gör du nog ganska lätt tillsammans med någon som är bombis på typ 1.55. Han/hon ska oxo veta problematiken och prata mycket under slutfasen...kanske om
Det gäller att bestämma sig för att trycka på lite mer än vid träning, och: HÅLLA FOKUS på det och inte falla in i långdistansträningslunken, komfortzonen, som är så lätt hänt då tankarna svävar ut. Då man tränar kan man lunka på i ett meditativt tillstån
+1 på Tord.
Kom precis in från ett löppass som inte ens kändes särskilt långsamt, men var fullt med tankar. Inser när jag kollar klockan att jag sprungit i "knapp styrfart". Så kan det gå när hjärnan roar sig lätt. *hepp!*
Den dag jag kommer på något patenterbart tror jag att hastigheten går ned så mycket att jag välter.
