Varför är det ibland bara pest att springa för att nästa gång vara helt underbart? De "pestiga"dagarna kommer korkade tankar
- Jag är för gammal för att tro att jag kan bli snabbare.
- ALLA andra tränar mindre och springer fortare.
- Mitt upplägg är fel
e
Jovisst är det så! Då brukar jag tänka på att det bara är tillfälligt och att nästa gång då jädrar.
"Har man ont är det pest - annars så är det fest". A.Einstein.
Jovisst har man dåliga dagar! Dagar då benen väger bly, andningen är åt skogen och kroppen värker. Sen kommer det dagar när det bara är underbart att springa trots att regnet öser ner! 😉
Det konstiga är att de kan komma samma vecka... *asg*
Jag tror att alla har såna dagar eller skitpass. Men jag brukar tänka som så att skitpassen behövs för att jag ska kunna glädjas ännu mer av de riktigt bra passen. Dessutom kan jag känna mig ÄNNU mer taggad, för att det gick skit senaste passet.
Det är b
Du menar väl bita ihop? 🙂
Visst var det Per Elofsson som sa så? Bryta ihop och komma igen, alltså. Jag tycker det är ett bra uttryck.
Apropå bra och dåliga dagar kan man ju bara jämför mitt löppass den 6 maj -09 med mitt löppass den 8 maj 09. Som dag och natt.
Nej, jag menar faktiskt bryta ihop...och jag har också för mig att det var Elofsson som gav det uttrycket ett ansikte. Blixterbra!! 🙂
Du lär inte få någon som säger att "så är det INTE".
Ibland behöver man bita ihop och ibland behöver man bryta ihop... Men personligen försöker jag göra dem i den ordningen. Bryta ihop är nog inget jag varken strävar efter eller längtar efter om jag följer min egen definition av begreppet. Men det är bara M
