Längtan ut i spåret fick mig att börja tänka på allt jag retar mig på därute
* Stavgångare, i bredd. De hör och ser inget och man tvingas gång på gång ut i skogen för att passera dem.
* Famljepromenader med småbarn och hundar som springer vind för våg o
Kärringar som står med hunden skitandes på ena kanten av löpspåret och sig själva pratandes i telefon på den andra kanten.
Däremellan finns en knappt synlig löplina som man springer in i när det är halvdunkelt...
"Det som göms i snö kommer fram i tö" är ju lite tröttsamt nu efter vinterns intensiva snöbajsande från granskapets hundar 🙂
Nonchalanta hundägare som låter sina hundar hoppa på en när man springer förbi så man får hoppa i diket för att inte ramla omkull...
På något sätt hade jag på känn att hundarna och deras ägare skulle bli hatobjekten nummer ett 🙂
Jag har själv aldrig drabbats speciellt hårt av hundproblem.
Rökare, pyreldare, lövbrännare & andra pyromaner = Kräkkänslor då man är ansträngd.
Lösspringande hundar är det jag mest stör mig på. Och barnfamiljer som måste gå i bredd och spärra även de bredaste vägar.
Jag har alltid tyckt värre om parfymerade simmare än löpare. Parfymerade löpare brukar man, och nu är jag lite fördomsfull, generellt sett passera ganska snabbt även om man springer åt samma håll.
Parfymerade simmare däremot lämnar spår i hela bassängen.
Rökare! När jag sprang Hässelbyloppet satt det ett gäng gubbar på en bänk vid en gångväg (uppförsbacke dessutom) och blåste ut kopiösa mängder. Jag hade syrebrist redan före
Mmm, håller med om att man är mer utsatt i bassängen en i friska luften. Hur ofta har man tex inte andras långa hårtestar i ansiktet under simning. För att inte tala om vad som finnas i vattnet i utomhusbassänger, huuh.
Parfym kan jag däremot inte finnas
