Igår läste jag ett inlägg av Christer Schapiro som jag har fräckheten att citera här:
"Dom små tävlingar jag varit med i har det varit mest elitmotionärer så då jag anlänt till målet var det typ: Jaha nu kommer han, då kan vi gå hem då... Fast det är ju k
Får man inte vara alla tre samtidigt?
1. Välarrangerade storlopp är kul tack vare folkfesten, inramningen. Folkets jubel längs gatorna å sånt. Fast Varvet är så jämmerligt trångt och märkligt arrangerat, så det går bort för min del. Lidingöloppet är ett
Håller med Robert R, alla tre har sin charm och jag skulle nog inte vilja vara utan någon av dem.
Hej, intressant fråga det där.
Jag är av typ 1. Jag föredrar stora lopp och reser till stockholm minst en gång i året för att delt i lopp. Varför vet jag egentligen inte. Det startade med att jag och min mamma började delta i tjejmilen och hade det som m
Jag håller oxå med Robert: varför inte alla tre? Olika typer av utmaningar och upplevelser 🙂
Självklart får man vara alla 3. Men det brukar ju vara något man föredrar.
Tidigare i livet var jag nummer 3 men har på sistone blivit en 2:a. Och med rätt kompisar skulle jag kunna bli en 1:a.
2. Av precis den anledning som Christer skriver, att det är en hög genomsnittsnivå på de som springer.
Dels tycker jag att det är inspirerande i sig, dels gör det att arrangörerna kan koncentrera sig mer på själva löpningen än på olika jippon. Jag hatar
Alla tre har sin tjusning, Stockholm marathon och Göteborgsvarvet med god organisation massor med publik samt trängsel. Samt de små som Östergarn Marathon (tyvärr nedlagd) med gemytlig stämmning samt en grym efterfest.
Men löpningens starkaste sida är so
hehe För mig är det alldeles tvärtom. Jag har varit en 1:a. Ju bättre jag blir kan jag mer och mer tänka mig att bli 2:a. Letar lopp närmare och närmare hem. Snart slutar det säkert med att jag blir en 3:a.
Varför? Kanske löpningen blir roligare i sig nä
Ni har missat nummer fyra som är ren tävlingsidrott.
