Vad är det egentligen som har hänt med långdistans löpning i norden dom senaste 20 åren? Kollade lite på all tiders lista över 10 000 m och dom flesta tider är ifrån 70 och 80-talet några få i början på 90-talet. Finnarna har ju många med på listan men do
De som springer prioriterar inte löpningen först, främst och alltid. De har familj, jobb och intressen utöver löpningen och lägger inte ner den tid som krävs för att bli så bra som löparna var förr.
Listan på ursäkter kan säkert göras hur lång som helst,
"Vad det så många fler som tränade hårt förr..."
Svar: Ja.
Det köper jag inte!
Edit: Svarade på Annicas.
Löpning är dessutom en sport som kräver väldigt mycket rent tidsmässigt för att bli riktigt bra. Det går inte att komma undan att du behöver ungefär 10 års ren grundträning för att bygga din aeroba arbetsförmåga till en bra nivå och väldigt få är beredda
Utan att egentligen veta tror jag att just förklaringen "det var många fler som tränade hårt" faktiskt stämmer.
Långdistanslöpning som tävlingsidrott är ju inte direkt hipp idag. Vill man få ära och berömmelse och ha en rimlig chans att nå internationell
Som sagt, listan på ursäkter kan göras hur lång som helst men i slutänden handlar det om prioriteringar....
Det kan ju också vara så att vi har krånglat till allt för mycket. All ny kunskap kanske inte är bättre?
Man kan ju titta lite på hur de tränade:
Jonny Danielsson: 16-20 mil/v bestående av mest distans i 4:10-fart och 1-2 kvalitetspass i veckan, tex 8x3 min med 1 min vila.
Mats Erixon: 16-18 mil/v (20 mil vid marathonträning), 10 pass, två intervallpass (k
Lite som humlan som inte vet att den inte borde kunna flyga?
Vi vet för mycket nu så vi vågar inte bara springa?
