Jag är 20 år och tränar löpning, mer specifikt medeldistans. Varför jag just satsar på medeldistans är att jag inte gillar alla långa, sega distanser så mycket. Jag vill ha mer fart och fläkt, att det ska gå undan när jag löper. Och att springa medeldista
När du inte längre är snabb så börjar du tänka i andra banor.
Om du har tur. 😉
Du är nog inte helt fel ute där K-G... 🙂 Personligen har "idag-jag" garanterat ingen chans mot "20-år-sedan-mig själv" på 100m, däremot kutar jag längre idag än förr.
Det som händer med många är att de inte längre vill satsa på löpningen, och då finns två alternativ, lägga av eller bli motionär.
Att som "motionär" springa 1500m på bana går inte. Ingen njutning av naturen, bara jobbigt och hetsigt. Fokus på tider och
Staffan.
Skulle jag ställa upp på 100 meter idag skulle jag få P-böter. (t-)
Mitt nästa lopp är på 10 dygn.
Även om jag håller snigelfart så blir jag beundrad. (t+)
Ok, så det kanske är en naturlig process? Att man kanske har tappat snabbhet och inte kan prestera lika bra på säg 800 meter? Så därför satsar man på lite längre distanser?
Sen finns det ju veteran-klasser inom medeldistans, både svenska mästerskap och
Jag är inte heller så förtjust i långa, sega (som jag upplever det) distanser. Tycker definitivt det finns en viss tjusning (kanske rentav njutning) med att som motionär springa 1500m på bana.
Jag såg absolut noll tjusning i långdistanslöpning som ung. Springa i en timme? Idioti. Men det vände lyckligtvis. Idag är ett långt segt härligt pass lycka. Är hög resten av dan. Dessutom tror jag inte (vet) att kroppen skulle hålla för riktig satsning p
Lars: Härligt att du känner så! 🙂 Känns som att jag också kommer tycka likadant i framtiden.
Jag tror inte det främst handlar om att kroppen inte kan springa fort längre. För mig är det mer mentalt. Jag klarade inte heller av att springa ens 10 km på träning förr. Jag tyckte det var för tråkigt.
Nu har jag mer tålamod och ser löpningen mer som t
