Är det någon mer än jag som har en psykologisk spärr vid en viss fart? Min ångestfart är 5:00 min/km. När jag vet att jag springer i den farten blir jag trött efter 3-4 kilometer. Helknäppt för springer jag bara lite långsammare så går det hur bra som hel
Ahhhh femminutersspöket... den magiska gränsen... den som skiljer oss joggarkatter från löparhermelinerna...
Fia-Lotta, det finns bara en väg: vi skall spränga den gränsen så det visslar om det och spöket far till tjottahejti i ren förskräckelse!
Eller
absolut inte. jag är minst lika nojig vad det gäller distanser.
har fått för mig att jag inte kan springa längre än 2,5 km i taget. detta trots att jag knapt är anfåd. jag bara stannar och börjar gå. för jag får för mig att jag snart kommer att bli det, e
De däringa intervallerna flyttar hjärnspökena tillbaka in i garderoben!
Skönt att höra att man inte är ensam "tossefia" 🙂
Jessica: Det är på löpbandet ångesten infinner sig - där är det ju omöjligt att blunda för farten och det är ju bara där man kan vara så exakt med farten. Vid 5:00 sharp kommer ångesten, astman, näradöd
David: Jo, jag har tänkt på det och försöker satsa på långa intervaller så att jag ska försöka mota bort fanstyget. Och då går det minsann bra.... (#) Det är just när jag ska försöka ta milen på 50 min som panik utbryter. Det är väl skit rent ut sagt att
aha. ja då kan det vara svårt att lura sig själv.
Absolut! Jag kan vara ganska lättlurad och godtrogen - men när det gäller 5-minutersspöket är det tji... 😀 Släcker ner displayerna, på med hög musik, meditation, matematiska problem, rabbla alfabetet fram- och baklänges etc, etc. Inget funkar.....
Jag säger bara draghjälp!
Hitta nån som springer i 4:45 tempo, sug fast i dennes rygg och titta inte på klockan under hela passet utan bara stint fokuserad på ryggen framför!
Innan du vet ordet av (nåja) är milen gjord på sub 50 och spöket lite mindre!
Låter smart Per, får försöka hitta en påhejare. 🙂
