Det tyder på STARK karaktär att bryta när det inte känns rätt - i synnerhet om det är första gången du bryter på 3 år.
Det händer då och då att jag "omformulerar" mitt träningspass om det inte verkar som om jag kan få ut det jag vill av det.
T.ex: Jag h
Avbryter inte gärna ett pass men ändrar inriktning lr kortar av det vid enstaka tillfällen om det inte känns bra.
Tror dock att fler har fortsatt och kroppen har tagit skada,
än avbryta när det bara var segt.
Kroppen är ett svårt instrument att lyssna på.
Det är din hjärna som bestämmer vad du skall höra. "Lyssna på kroppen" är en fysisologisk och psykologisk omöjlighet.
Det kan vara oerhört korkat att inte avbryta i vissa lägen....
Att till varje pris genoföra ett inplanerat pass är dumt. Det är skillnad på att inte ha lust att springa och att ha ont. Jag har avbrutit träningar av båda skälen, och gått tillbaka. Löplusten brukar komma tillbaka ganska starkt efter ett sådant avbrutet
Att ändra ett pass när man känner att det inte funkar är troligen ganska klokt. Ofta gör man ju motsatsen också, springer fortare än man skulle enligt plan eller vad man tänkt sig, vad kallas det isf?
Att lyssna på sin Y-kromosom? 😉
Är det x-kromosomen man lyssnat på när man springer längre isf? (H)
Jag tycker det är rätt att avbryta ett pass. Om jag inte känner mig hundra kör jag ett lättare pass, händer kanske 2ggr/år. Om det inte känns bra ens att köra ett lättare pass - som fortfarande ger träningseffekt - så avbryter jag, går hem och lägger tide
