Har de senaste dagarna läst ganska många tävlingsrapporter då jag varit på jakt efter ett par olika faktorer från de bästa. Det som slår mig är att ju bättre(snabbare) löpare du är ju fler verkar det vara som bryter lopp eftersom man tappat chansen att vi
Den har jag lätt att förstå när det handlar om långdistansare. De flesta elitlöpare klarar inte att prestera max på mer än 2-3 lopp per säsong. Funkar det inte på just ett av de där loppen så kliv av fort och fokusera på nästa toppning.
Totteman: Att bryta på Fotrallyt är väl ändå rätt okej 😉
Bröt i helgen årets stora lopp TMBT i Malaysiska Borneo. Kom ca 15 km av planerade 100k. Då bröt det ut det värsta ovädret på flera år enligt tävlingsledningen. Oerhört kraftigt tropiskt regn under 4-5 timmar gjorde att det helt plötsligt fanns meterdjupa
Jag tillhör skaran som aldrig brutit men borde ha gjort det, under mitt hittils enda Marathon (Berlin) så fick jag efter ca 15km en aning ont under knät, vid halvmarapasseringen hade jag förbannat ont och fick börja gå/jogga omväxlande. Gick i mål på stra
Thomas: Du har all min sympati!! Jag fick en stressfraktur i vristen för 1,5 år sedan och det är verkligen en lång rehab. Jag sprang dryga 4 km med den innan jag avbröt o linkade hem, och det var illa nog. Hade det inträffat på en tävling hade jag nog för
Tråkigt! En stor del av utmaningen inom löpning handlar om att lära sig skilja mellan "trött-ont" och "skade-ont".
Vid det senare finns inget annat alternativ än att bryta. Oavsett om det är lopp eller träning.
I min värld iallafall.
Har aldrig DNF:at. En gång borde jag, men jag kände inte stressfrakturen i foten förrän jag gått i mål. Strängt taget borde det väl ha varit en DNS, men sånt vet man ju först efteråt.
Skada eller sjukdom, då ska man naturligtvis bryta. Annars vill jag in
Jag borde ha avbrutit årets Lidingölopp, är skadad sen dess. 🙁
