Sen är frågan om man ska undvika DNF till varje pris? Man får väga vikten av loppet i fråga för sig själv mot eventuella följder.
Personligen ser jag oftast ingen mening med att fullfölja för fullföljandets skull utan vill hellre kunna göra mitt bästa f
För mig är det mer vanligt att jag planerar om (dvs. förkortar eller bryter) ett påbörjat träningspass än att jag bryter ett påbörjat tävlingslopp. På tävling har det bara hänt en gång och då p.g.a. förkylning. Men ser jag inga risker för hälsan vill jag
Jag har brutit Göteborgsvarvet en gång. Det kändes inte bra helt enkelt och pulsen rusade utan rimlig anledning.
Jag har otroligt svårt att förstå den här machoinställningen att man aldrig bryter lopp. Varför liksom?
I juli avbröt jag på Jakobstads marathon pga. att blodsockret spöka och blåsor under fötterna. Efter sa jag aldrig mer ett lopp och tårarna bara kom... I lördags sprang jag i Vasa och på söndag anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Det går i vågor det här
Om man är tillräckligt bra av någon anledning - kan gälla att slå någon på 10K och det räcker med säg 60 minuter och man "tävlar" sällan så nog ger man vad man har utan att reflektera över nästa 3 månader eller så i soffan.
Helt förståeligt enligt mig.
Tomas, det är inget att förstå. Vi alla är olika.
Personligen avskyr jag att inte fullfölja något, som jag har påbörjat, och det kan handla om allt från lopp till gardinsömnad till trädgårdsbestyr till jobbprojekt till...vad som helst. Visst, resultatet
Sylvia.
Jag är nog ej ensam om att tycka att du är just "macho".
På ditt sätt givetvis.
Jag har brutit en gång. Dagarna innan Stockholm Marathon var jag förkyld och sängliggande. Satsade ändå på start, men kände efter 5 km att det inte gick. Kämpade mig i alla fall över Västerbron men klev av vid Rålambshov.
Under Uppsala Monstertur ett år b
"Jag har otroligt svårt att förstå den här machoinställningen att man aldrig bryter lopp."
Tomas, jag har svårt att se något "macho" i att aldrig vilja bryta. För mig har det inget med det att göra. Snarare tvärt om. Det är väl möjligen mer macho att gör
Tomas, här har du en del av svaret på din fråga och som jag menar. Detta är allt annan än macho, detta är något så mycket större.
Titta på Anders, den inre glädje som har formligen sprudlar av. Och det under den omständighet som nu råder för Anders. Har
