David:
Se där, du hade ingen målbild men famlar efter en på vägen så att säga. Det implicerar ju att du "loafar" (av social loafing), dvs. presterar betydligt mindre än vad du skulle om du använde utmanande målbilder från början. 🙂
Jodå, redan efter första varvet vet jag var målskynket är.
Sedan gäller det bara att hålla rullen.
Det kanske inte är ditt psyke som är problemet utan din löpförmåga i jämförelse med det tempo du håller i tävlingen!!
Bara för att du springer med andra behöver du ju inte springa i deras starttempo. Inte ens om du tillhör toppskiktet i tävlingen är du t
Louise: Intressant, jag är precis tvärtom! Jag tar det mesta med ro i tillvaron, men när det kommer till löpning är det blodigt jävla allvar 😀
Det yttrar sig på en massa olika sätt. Dels, naturligtvis, på tävling när jag alltid nöter ner mig själv till
Ja, det är intressant, men i mitt fall handlar det säkert om att mina starka sidor i det förgångna varit rätt utpräglat uttalade på intellektuella sidor, medan jag förr var totalt ointresserad av träning och därmed givetvis inte bra på det. Sen misstänker
Före 25-årsåldern sprang jag bara om jag var sen till bussen... 😉
För mig höll det i sig några år till.
Mina föräldrar tycker att min löparmani är något av det mest underhållande som hänt. Morsan säger, med förundrad röst, "tänk att DU blev så besatt av att springa. Det hade jag ALDRIG trott" varje gång vi ses.
Så kan det gå...
Mina intensivt sportutövningsfobiska föräldrar undrar lite också, speciellt när jag som den morgontrötta person jag är får för mig att gå på "army fitness" kl 06.15 på morgonen. Det tycker i o f s mina arbetskamrater är rätt underhållande och väldigt märk
Vi som saknar talang då? Jag undrar var min motivation kommer ifrån. Jag har ALDRIG varit stark i konditionsprövningar men idag sliter jag som ett djur för att bli bättre.
