Tränar inför Stockholm Marathon och det är första gången som jag ska springa ett Marathon. Novis, alltså.
När jag löptränar gör jag detta helt själv (aldrig tillsammans med någon eller några andra andra) och de rundor jag springer innebär strängt taget
Jag tänker inte så mycket på publiken när jag springer. Har nog med att prata med min egen kropp.
Man kan nog reagera olika på det.
Genom att anmäla dig till något motionslopp får du i alla fall springa i klunga. Även om det inte är någon publik.
Det är nog enda sättet att ta reda på hur du reagerar och hur/vad du ska tänka/göra.
Det är säkert väldigt olika. Men är det något publiken inte är så är det störande.... Jag är ingen publikfriare utan springer mina lopp i ensamhet och för det mesta under tystnad och bjuder nog inte på så många leenden eller glada vinkningar. MEN jag uppl
För de flesta innebär tävling och publik = pepping. Många, inklusive mig själv, presterar betydligt bättre på tävling än på träning.
För andra är det tvärtom, Pressen av publik ger prestationsångest. Man letar ursäkter, kommer på något och refererar til
Och för de tredje är det medlöparna som gör en taggad.
Mitt tips är att tänka bort publiken, och koncentrera dig på ditt eget lopp, och dina medtävlare (om du gillar att srpringa mot någon).
Risken är att du blir peppad av publik/medlöpare och springer i ett för högt tempo i början.
Att vara medlöpare är oftast inget positivt.
Jag brukar leta efter knattar. Dom brukar gilla att man high-fivar dom 🙂
Man har ju hört några som skyller på "dåligt publikstöd" när de letar ursäkter. (H)
