Någonstans i en backe under sista milen på Lidingöloppet 2010 skrek Mia Thomsen från sin publikplats: "På tävling får det göra ont!". Det var nog det som gjorde att jag höll mig springande resten av vägen. Så ja, jag får en extra skjuts av publiken.
Stoc
Problemet med Stockholm marathon är att nästan all publik är bort när man går ut på andra varvet (ett par ställen undantagna). Det är ju då man behöver dom.
andra varvet finns ju folk ute - dock är det glest där ute på djurgården det håller jag med om, men håll ut & man är snart tillbaka bland publiken!
Jag brukar vara farthållare på 5.30 och ser att det glesar ut rätt ordentligt mot slutet - typ efter Rålis och däråt. De få som är kvar så länge bland publiken brukar dock vara bra på att stötta och kanske ännu mera entusiastiska än de som droppar hemåt n
>Problemet med Stockholm marathon är att nästan all publik är bort när man går ut på andra varvet
De blir besvikna när ni GÅR ut på andra varvet så de går hem istället.
Jag påverkas inte nämnvärt av publikstöd. Det jag orkar, det orkar jag.
Jag är "van" vid både halv-och helmarathon utan vare sig medlöpare eller publik på smålopp och springer i min bubbla ovetandes om vad andra håller på med. En stark känsla iofs, att
Intressanta erfarenheter! Jag kan tänka mig, som någon skrev, att det inte är helt fel att bli distraherad sista milen. Det är väl då, när man känner av loppet i hela kroppen och dessutom har en bit kvar, som man verkligen behöver få tankar på annat. Kans
Ja.... Stockholm marathon då är jag som Barbro farthållare (4:45) men annars tycker jag att de här med att komma tillsammans med någon å snacka lite om dittan å dattan under loppet är inte bara skita-trevligt utan det passerar en djävla massa kilometrar i
😀 Jag drog också ner kepsen ibland på Stockholmsmaran. La mig mitt i spåret med kepsen neddragen lite för att få puppa in mig lite. När jag sedan var sugen på att "umgås" igen puttade jag upp kepsen och gick ut mot sidan där publiken hejade och ville "hi
Fd flygvärdinna förståss....hehe..
