Jag brukar ragga bland publiken. Visserligen tar det lite tid att skriva ned ett telefonnummer men jädrans så fort man vill komma i mål efter det!
Det är SÅ man gör! Måste komma ihåg att ta med papper och penna nästa gång... 😉
Har inte sprungit särskilt många lopp, men jag måste erkänna att det varken gör till eller från. Minns mest att jag grubblade för mig själv att de kunde väl springa själva i
jag upplever det som bara positiv! Kommer fortfarande ihåg att dryg 1,5 till målet under sthlms maran förra året - någon skrek " no pain no gain" - jag i all min trötthet kunde bara le & gasa på.... helt rätt det som skreks...
man blir peppad av de positi
Det är mest jobbigt när man blir fotad. Jag menar... då måste man ju springa!
:@
Bästa publikupplevelsen för mig i ett lopp var visserligen inte ett löplopp utan på Tjejvättern, men då stod det två killar som kanske var i tioårs-åldern i den branta backen upp på Omberg och skanderade:
VI ÄLSKAR TJEJER! och klappade sådär som hockeykl
Är det nåt man vill under sista timmen på en mara så är det att bli distraherad. 😉
Jag förstår inte varför man anmäler sig till Stockholm Marathon om man vill springa ensam.
Du kan få tips på massor av lopp av mej, där jag kan garantera att du inte blir störd av varken medlöpare eller publik 🙂
"Får inte alla plats i bastun efteråt s
På en mara håller man ju på ett tag (åtminstone jag... :-))
Då är det bara kul om det händer lite distraherande tycker jag.
folket är ju en del av stämningen runt större lopp. När man är lite trött kan en hej rop & skrik från publiken blir just den kicken som behövs....
kom ihåg de som hejar på kanske ser på löpare inte bara som galna men också som " hjältar" - inte många sku
Publiken kan också behöva lite lööööve!
På Lidingöloppet förra året såg jag en rad buttra tjejer stå tysta med armarna i kors bredvid spåret. När jag närmade mej skrek jag "VAR ÄR HÄNDERNA!" och dom formligen exploderade och vi löpare kunde high-fajva hel
