Nej. Glykogenet tar inte slut i muskeln. Det inträffar bara vid Rigor Mortis.
Men jag sa inget om att nivån inte kan bli låg.
Kroppens säkerhetssystem för framför allt hjärtat, men också hjärnan, slår stopp långt innan glykogenet tar slut i musklerna, i
Leverns glykogen tar också slut.
Det Sara beskriver tycker jag är intressant om hur man kan känna en uppgivenhet och tomhet och börja ifrågasätta hur meningsfullt saker egentligen är. Såna har jag haft på långlopp och hur taggad man än är så tappar man helt musten. Det handlar om pannben
Jaja, "nästan slut" då. Men det väl fortfarande kolhydratförbrukningen i musklerna som är boven i dramat och leder till väggen. Är det inte som jag skrev ovan att musklerna suger åt sig en massa blodsocker ju mer tömda de själva blir?
Så, Sven, om jag tolkar Dig rätt så möter man väggen när leverglykogenet är slut? Eftersom glukagonet, som ju höjer blodsockret i normalfallen, inte har något att omvandla till blodsocker längre och nivån blir kritiskt låg?
Och just detta händer alla eft
Jag älskar era diskussioner:D..Men...
Dem är tame fan rena "grekiskan" för mig..;)
SÅ receptet för bra uthållighet i långlopp borde vara att supa till sig en förstorad lever, då större levermassa borde kunna lagra mer glukogen? 😀
Det här är en situation som har hänt mig allt för många ggr.
För mig sker det att plötsligt blir ben och armar som spagetti och strax efter så vill jag bara sova, sker det under tävling finns inget val annat än att fortsätta fort går det inte då minsta ex
Jag kutade en mara som hette Svågadalen Marathon å jag tror att det var 1998. Första halvan var bara uppför å när jag nästan var vid toppen så tog plötsligt all kraft slut. I lungorna,i benen,ja i hela kroppen....soppatorsk å långtidsparkering hette diagn
Jag "sprang" in i väggen förra året vad gäller min löpning. Gick helt enkelt för fort fram. Det kändes tja.. efter fem min så kunde jag helt enkelt inte fortsätta och jag springer ju längre än så annars. Ungefär som att ett steg till och jag dör... jag to
