OK, ett par av ovanstående inlägg förtjänar en kommentar. Först och främst (jag bara citerar fritt ortopeder och idrottsmedicinare) så kan man inte öka distans och hastighet samtidigt. Man måste öka en av dessa parametrar i taget. OK, måste och måste, men
Det Sylvia säger summerar egentligen situationen:
"Jag tror på variation, och ska man mäkta med asfaltslopp tror jag att man bör ha känt på asfalt några km innan det är dags."
Det är rätt, och rätt i flera dimensioner. Ditt löpschema bör bestå av det va
Här har du min åsikt i frågan:
Börja springa på asfalt nu men TVINGA DIG att springa riktigt långsamt.
Öka successivt sträckan (men INTE farten) på asfalt samtidigt som du springer längre och ffa SNABBARE pass på grus/i skogen.
När du kommit upp i 10k
Våra olika råd strävar åt samma håll, men JESSIES råd är kanonråd att take to heart.
Tack Anders! 😀
Kroppar är olika. Jag är i mina bästa år (=39), frisk och med några kilo för mycket. Har nyligen börjat springa. Igen. För miljonte gången. Skulle inte drömma om 5 hårda km på asfalt. Knäna skulle inte vara knän på en evighet efteråt. Somliga kan. Jag kan
Magnus: Mina råd funkar även för dig. Det enda som ändras är tidsaspekten. 🙂
Skum tråd det här. När man läser alla inlägg så får man för sig att asfaltslöpning är en exklusiv och svår konst som bara ett fåtal är lämpade för. De som envisas med att ge sig på det gör bäst i att iakttaga största möjliga försiktighet.
Själv springer
Ja, jag bara sprang. Och det gick bra. Men alla är olika. 🙂
Dito. Inga stressfrakturer här. Och det som hade kunnat bli en fick jag av en cykelolycka. På asfalt dock, hade det varit mjukare underlag hade jag sluppit undan.
