Anders. Jag vet hur livet är utan en sån där manick, men däremot har jag inget riktigt löparliv.
Livet som löpare utan Forerunner är helt underbart. Man lär sig känna farten i kroppen och kan njuta av att gå på känsla.
Nätunderställ. När det gäller prylar man bär med sig så tappar jag fort entusiasmen och upptäcker igen och igen att avskalat passar mig bäst. Det är väl själva definitionen på dumhet, men det går ändå.
Exakt, Mackan! Fram för mer känsla! Hur skönt är det inte heller att ha dumpat pulsbandet? Jag kände ju ändå hur trött jag var. 😉 Nu har jag t.o.m. slutat ta tiden på uppvärmning och nedjogg, vart ska det sluta? 🙂
Men jag undrar ändå om inte Icebugs,
jag tittar väldigt sällan på min forerunner när jag är ute och springer, utan det är mer för efterarbetet jag har den. Det är min frihet, att springa fritt men sen ändå ha kollen! 🙂
Jaaaaa! Min lilla kropp å jag..... 🙂
Peter E. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. 🙂
Min Silva pannlampa...och mina MTB-skor....och mina Adidas-tights....och mitt träningskort (fast det var nog inte en sån pryl som efterlyses)
Löpning är meningslöst utan tidtagarur. Med många mellantider.
Det är ingen efterlysning, men det är roligt att höra vad ni testat inom träningsområdet, börjat använda och sedan haft svårt att leva utan. Det kanske finns något spännande där ute jag inte visste att man kunde bli så förstjust i och beroende av.
