Så nu ser jag på själv som en löpare och ffa nu när jag har gått med i en löpargrupp som träffas kl 0700 varje lördagmorgon (hick!).
Min nästa fråga är ju då, när är man inte nybörjare längre?
Man är _åtminstone_ nybörjare så länge man behöver fråga.
Jag har sprungit sedan hösten 2009 och kände mig som ett riktigt fint specimen av löparnörd tills för tre dar sen. Då sträckte jag ena hamstrings under en halmara och insåg direkt att jag bara är en okunning hybrisdum nybörjare.
-Men om tre veckor är jag
Det är nog en insvängningsprocess. Först är man definitivt nybörjare men efter något år tror man sig kunna allt. Sedan försöker man lyfta sin träning några nivåer, läser lite böcker, deltar i organiserad träning och upptäcker hur lite man kan. Åter till r
Sen då man blir tillräckligt gammal tar man till bekvämlighetsknetet: "Jag vet allt jag BEHÖVER veta, allt annat är tramsiga nymodigheter eller onödig gammal skåpmat"
Jag tycker att Mikael skriver väldigt bra om det där om att vara nybörjare.
Jag brukar jämföra många som tränat några månader upp till ett år med juridikstuderande som läst introduktionskursen. Plötsligt kan dom allt men allteftersom dom fortsätter på j
Jag försöker förtvivlat hävda nybörjarstatus fortfarande, men det börjar bli jobbigt efter 7 år och 200+ tävlingar.
Varje nytt år tycker jag att jag börjar få kläm på det här med träning, och att nivån på samtliga föregående år var ganska naiv och nybörjaraktig.
Löpning är inget man behöver lära sig, det är något som vi har med oss genom evolutionen.
Visst kan man förlora sig i detaljer om ditten och datten, men frågan är om det ger något över huvud taget?
Om båda fötterna är i luften samtidigt: då springer man
Nä du Peter, det finns inget speciellt sätt som är rätt eller fel. Allt beror på vad man vill åstadkomma. Om man vill ha kul - då är det rätt om man har kul, vill man springa fort är det rättare desto fortare det går osv ...
