Är det någon mer än jag som får lustiga idéer när ni är ute och springer? Det händer emellanåt, i synnerhet på de riktigt långa passen, att jag inser att jag springer och räknar bilar eller gubbar med keps, taxar eller något annat och jag vet inte ens var
Haha, älgnoja ja, själv har jag vildsvins-noja! ^^,
En av mina fixa-idéer innefattar nog att jag aldrig vill bli sedd när jag springer/inte möta någon. Oftast säger hjärnan till mig att välja de rundor där det är minst sannolikhet att jag stöter på någo
Löparticks. Kan det vara det jag håller på med? Det finns en sträcka jag alltid räkna bilar jag möter och blir omkörd utav. Jag räknar till tolv bilar, om det blir fler är jag inte så intresserad att fortsätta räkna. Löparticks eller inte. Knäppt är det i
Inte löparticks, men däremot när jag i mina unga år tävlade i kanotslalom, var jag tvungen att knäppa och knyta igen flytvästen på ett speciellt sätt före tävling. Nu 100 år senare då jag skulle ut i forsen igen kommer jag på migsjälv att göra exakt som f
Brukar heja på kossor och hästar som står och glor på mig när jag luffsar förbi. Vet inte varför eller hur det började.
Kul att läsa. 🙂 Jag har inga såna grejer för mig, men på tävling måste jag alltid ha flätor och mina turhårsnoddar med små hjärtan på.
Kan inte gå/springa förbi en katt utan att prata med den...på kattspråk förstås ! *Kschhh-ksccchhh-kschhhh* Räknar även lyktstolpar eller annat oviktigt på ett speciellt sätt..tittar på själva lampdelen för den syns bättre, använder ögonen som en slags la
Haha, pratar också alltid med katter när de dyker upp. Sedan är jag så fåfängd att jag alltid springer lite snabbare när det är folk i närheten, en bra egenskap på tävlingar sedan iofs. Pratar ofta högt med mig själv och vid de tillfällena hoppas jag det
Räknar. Långa stunder med oavbruten huvudräkning. Temat är naturligtvis löptempo.
"Nu blev 6:36 sista kilometern och jag siktar på 6:30 så då har jag tappat 6 sekunder där och det är ungefär 20 meter att springa ikapp men snittet över en mil har varit 6:1
För många år sedan, när barnen var små, hade jag en sommar då jag, på varje pass, fick sången "Du käre lille snickerbo" malandes i huvudet. Helt ofrivilligt och det fick mig nästan att inte vilja ge mig ut o springa, till slut. Som tur var, gick det över
