Tack för era intressanta svar!
Jag tänkte också på det där med backar för det kan ju diffa förstås. Och även vädret självfallet.
Yes, en smart människa föreslog också att jag kanske kunde testa sånt här på träning först … Och det ligger förstås mycket
Jo, jag är en kontrollfreak och kollar alltid banprofilen noga för att bestämma exakt var jag ska gasa på och var jag räknar med att tempot kommer sjunka. Även på millopp. Första kilometern är ofta den långsammaste och den sista den snabbaste. Däremellan
Jag har själv en tendens att gå ut alltför hårt på lopp och sedan kollapsa lite på slutet. Hela sommaren och hösten har jag nu övat på att köra mina långpass och en del distanspass med negativ split. Nu börjar det kännas som att det sitter, men det verkar
Jag springer inte och kollar på klockan. Istället försöker jag lära mig hur det ska kännas - kör på känn alltså. Då springer jag som bäst.
Jag gjorde lite som Kristina när jag körde halvan, 21km. Gick på känn.
Första milen körde jag på i ett skönt och trevligt tempo och för min del var det höga 40. Andra gick på låga 40 av bara farten. Detta gav en träningstid på ca 90 minuter efter ett tag
För mig funkar det inte att springa på känsla; det är då jag går ut för hårt och kraschar på slutet... Få se om disciplin är min medicin.
Tomas, prova Borgskalan och pulsklocka. Det brukar ge ett gott resultat för detta med känsla.
Prova att vissla när du springer. Fixar du det går det i alla fall inte för fort.
Vänligen
P.
När jag sprang Kungsholmen runt (halvan) på 100% på känn persade jag inte bara med 5 minuter, jag persade på första milen samtidigt. Var definitivt helt slut när jag gick i mål, jag ökade ansträngningsgraden sista kilometrarna och släppte fram "dödsångest
Nej, man ska inte underskatta att springa på känn, Kristina. Gör det mer och mer på träning då jag börjar få lite mer rutin och hyfsat bra koll på andning, tempo, puls samt hur länge krafterna räcker.
För min del så innefattar dock detta att hålla igen en
Amen på det! 🙂
