När autopiloten är påslagen så att fötterna sköter löpningen självmant och jag bara behöver övervaka processen.
De första kilometrarna dagen efter ett lagom fartpass. Kroppen är stark, steget är lätt och ansträgningen obefintlig.
Endorfinpåslaget i vilan mellan intervaller.
Ett långpass genom Stockholm en tidig sommarsöndagmorgon. Staden sover och jag äger gatorna. Springer oplanerat dit näsan pekar och leker upptäcksresande.
Mina lunchlöppass på sommaren när jag springer mig ri
Stig Dahl: 🙂
De två inläggen precis ovanför mitt låter också lite kul om man läser dem på det sättet. 😉
ALLT....
Eftersom så många klagar över hundar i löpspåret generellt och lösa hundar specifikt, så måste jag ju bara lägga in något om att springa med hund här tycker jag! 😉
Känslan av att springa bredvid en flåsande, (vitsen med att skaffa Boxer är att den flåsa
Känslan av god gemenskap med andra löparvänner. Ikväll var vi 15 st som sprang vårens första Coopertest. Lättsamt och avskalat, med glada leenden och hejarop på de sist kämpande.
Den underbara känslan av att våren är på gång. Spåret var i stort sett snö
Håller med om bådadera. Trevliga människor och våraningar är en svårslagbar kombination. T.ex. vitsippsbackarna och alla bekantisar man flåsar något som ska föreställa hälsning till under Skövdes annars nog så jobbiga Marathon.
Men Ingmari då (H)
Att det är så enkelt. På med skorna bara o så ut. Inga tider att passa o mkt frisk luft. Njuuuut!
