Hej Kjelle, jag hoppas du inte tolkade mitt inlägg som kritik. Jag är snarare positivt inställd och nyfiken på vilka fördelar ni ser. Tyvärr har ingen av er svarat om det. Men du menar kanske att fördelarna inte går att beskriva? Ungefär som surströmming?
Jag tycker att eet det är lite roande att man, utan att ha testat själv, kan ha så klara uppfattningar om något. 🙂
Jag testade i början av året men slutade för att jag hade svårt att begränsa mig till 1 km om dagen. Det blev väldigt ofta mycket längre,
Tvångsmässigheten är naturligtvis med glimten i ögat. Rent löpträningsmässigt tror jag att det finns betydligt bättre strategier än att streaka.
Poängen med streak running (enligt mig) är att det är roligt och inspirerande. Och NEJ det passar inte för al
Jag har också testat och mig passade det inte. En sak jag insett om mig själv med åren att jag ska dra öronen åt mig när det handlar om "tradition", "obruten svit" etc. När jag stapplade runt kvarteren hemma med 38,5 i feber för att inte bryta streaken in
Kristina: Det är precis sånt som jag tycker att man ska undvika men som vissa gör för att inte bryta sviten.
I övrigt svarar jag bara...ehe...
Nja, det är nog en bra grundprincip, men det finns så många bra skäl till att inte göra det till budord. Fast det var inte länge sedan jag hade nästan 30 dagar i rad, så vi får se (H)
Ja, jag fattar ju fortfarande inte vad gångreglerna har med sträckspringandet att göra. Och inte heller vad hastigheten på de dagliga rundorna har för betydelse. Man springer minst en kilometer helt enkelt, till skillnad från att gå sträckan. Räcker inte
Jadu Sylvia, en del saker kan man nog förstå utan att pröva själv. Jag behöver inte testa att springa med feber tex, det räcker att läsa Kristinas berättelse och fundera lite själv. 🙂
Klas...nej då... jag tog inte ditt inlägg som någon form av kritik...ville som vanligt bara höja temperaturen i tråden med mitt svar typ...hehe. Precis som du så hade jag tur att det var ca 759 meter från busshållplatsen till jobbet å med en mindre retur-
Whatever Magnus. 🙂
Mitt starkaste minne är iaf hur jag sprang runt på en parkeringsplats med kort kjol och i höga stövlar mitt i vintern medans jag väntade på att storkillens handbollsträning skulle bli klar. Så nog var det snudd på galenskap! 😀
