Som lagidrottare uppskattar man gemenskapen väldigt mycket.
Å möjligheten att sporra varandra, få varandra att prestera det där lilla extra när man är som tröttast.
Men som löpare är jag 100% själv...
På gott och ont självklart. Hur härligt är det inte
Jag springer alltid själv av den enkla anledningen att jag nästan aldrig planerar mina pass. Jag är med i en förening som fram till nyligen haft långpass på lördagar som inte passat min löpfart. De springer alldeles för fort så det blir ensamlöpning för m
Jag har väldigt svårt att springa med nånannan. Dels är mitt springande en meditativ grej (även pass där jag pressar mig), och då vill jag vara ifred. Dels har jag i regel fullt upp av mig själv när jag springer, och är inte så social. Ibland kan jag t.om
Jag har alltid sprungit själv, fram till för ett år sedan då jag började springa något pass då och då med en bekant och några kompisar till honom. Det var fantastiskt kul, mycket roligare än jag hade trott. Det berodde väl mest på att de var så trevliga a
Jag har sprungit mycket med min kära hustru i ca 25 års tid men nu börjar hon tycka att jag springer för fort och jag tycker hon springer för sakta och för kort så nu blir det mest ensam. Ibland har jag löpt med barnen också men då blir det så mycket tävl
Springer oftast själv, gillar att man kan dra iväg när det passar utan att behöva fundera på tider eller liknande. Ibland händer det att sambon vill ut och springa och då hänger jag gärna med, det blir en win-win-grej för oss eftersom han får öva på att s
Jag är kluven.
Jag gillar att kunna sticka ut själv när det passar och bara springa och låta tankarna gå.
Samtidigt tycker jag det är skitroligt att springa och snacka under ett (lång-) pass, samt få någon mer än klockan att tävla mot.
Jag springer ensam. Om jag har någon hemmavid som jag kan springa med så gör jag det gärna, men det är sällan. Det kan vara om jag och grannarna gör en gemensam satsning på tex Bellmanstafetten...då blir det gemensa träning inför det. Efter tävlingen så ä
Själv. Enstaka tillfällen med sällskap. Ibland har jag sprungit med Sonen (nu nio år) men då är det för att _han_ ska springa.
Jag springer gärna med andra, särskilt långa pass i lite högre tempo (för mig). Så man pressar sig, det blir lätt att man tävlar om att kunna hålla tempo i backarna (Varning! Pröva aldrig detta med gamla semi-elitorienterare!).
Men, det passar inte allti
