Jag kallar det definitivt för smärta. För det kan verkligen göra ont i hela kroppen. På ett sätt som är svårt att förklara. Men precis hela kroppen skriker att den vill stanna.
Det är då det gäller att visa att det är skallen som bestämmer! Skulle skalle
Som i förrgår?
Du skulle ha tagit äggakakan ändå. Den var fin...
😉
I förrgår så var det ren fysik som styrde. Lärde mig att det går inte att springa alls om man skippar andning... Det är det som är det fina med livet. Man lär sig alltid något nytt.
Lite andning hit eller dit.
Jag tycker du verkar lite känslig.
Kommer osökt att tänka på fridrottstävlingarna i skolan - faktiskt tydligast i just 800m - som ALLTID följde samma mönster:
X vann alltid och var ganska oberörd, Y kom alltid tvåa och spydde, och jag själv kom alltid trea och hade ben som spagetti LÄNGE e
För min del är det lättast att komma nära max om det är nån straxt framför som är lite snabbare. Helst ska det vara nån som jag inte gillar.
Ibland kan det hända att man kommer in ett tillstånd där det förnuftsmässiga sambandet mellan ansträngning och sm
Förstår inte heller hur man kan ta ut sig på det där totala sättet, Dähli och Svan var helt fenomenala. Under Stockholms Marathon eller vid långpass försvinner orken för mig gradvis om det går för fort, vid en punkt (som ofta är en sträcka på 100m) finns
Marcus Hellner är rätt duktig på att ta ut sig också. Han var ju helt borta ett tag när han vunnit WC-premiären i Gällivare förra vintern.
For mig har det har med pannben varit nagot som jag gradvis har fatt bygga upp. och har dock fortfarande langt kvar! Forr sa hade jag alltid en plan nar jag skulle ut och springa men sen om jag inte kande for kunde jag latt korta av den eller borja ga det
Kul att läsa era svar och jag har i vanlig ordning fått nya insikter.
Vad jag saknar är dock det där riktigt förlösande inlägget som säger att "nej då, du behöver inte alls plåga dig för att springa fort". Det har ingen skrivit än, minsann. (H)
Uppenba
