Jag planerar mitt liv när jag sitter på t-banan till och från jobbet så att jag har det fixat och kan flumma bort i endorfinernas ljuva tillvaro under löpningen. 😀
De första minuterna tänker jag på hur kroppen mår och sen tror jag inte att jag tänker alls. Kommer i alla fall inte ihåg nåt nu som jag har tänkt på.
Om jag inte försöker få en bra tid, då tänker jag mest på km-tider.
Haha där Carl Vegfors.....räkna steg.!?...du kan ju inte vara riktigt klok.!?..hehe.!!! Innan dom här satelitemottagarna kom så kom ju stegräknaren. Du har en liten apparat vid bältet på sidan...du vet en distans typ 1 km å du kutar den fram och åter å få
Peters vindlande tankemönster känns igen! Oftast är det dock korta tankar som bara blixtrar förbi, mer som nån form av meditation, gissar jag. I alla fall brukar huvudet kännas mindre fullproppat när jag kommer hem efter en löprunda.
Ibland dyker dock sj
Håller med många andra här om att Peters inlägg stämmer överens ganska bra, framförallt att det är huvudräkning av olika slag. Kollar hastigheten på klockan, springer en stund, funderar på om jag ökat/sänkt hastigheten och vad klockan kommer visa nästa ki
Vad underbart att vi är så många som tänker som Peter.
Personligen är jag lättad, mina vänner ser däremot allvarligt på saken 🙂
Allt möjligt. Längre sträckor kan jag börja köra lite stand-up för mig själv för att orka. "Efter den där horisonten kan det ju bara vara högst två kvar haha" osv
Jag tänker ALLTID på - - - - - - - - - - - - - - - - -.
EDIT: Ojdå, skyndade att ta bort vad jag skrev när jag kom på ett FunBeat är en familjesajt.
Haha Micke...ref mitt tidigare inlägg: "Lite får man väl ljuga oxså..!"....
Det handlar om genetiskt betingade tankar/känslor som tack å lov innebär släktets fortsatta överlevnad....Nu djävlar var jag väl i alla fall kortfattad?!;););)
