Tänka bort underbara uppförsbackar, nej tack 😉
Det som driver mig när det går som allra tyngst är vetskapen om den förnedrande känsla man kommer att ha efteråt om man viker ner sig och inte gör sitt allra bästa.
Huvudet vill alltid ge upp före kroppen, så det är bara att bita ihop och köra.
När jag var bra på kortare distanser var det bara att tänka på att komma i mål så fort som möjligt.
Numera som deltagare på längre sträckor gäller det att hitta någon trevlig ( helst quinna ) att prata med. Är personen från regionen desto bättre. Deltag
Håller med dig K-G att visst är det väl trevligare att kuta tillsammans med alla fantastiska å underbara tjejerna som nu finns i långlopps cirkusen. Men att ha någon att prata med som har ungefärligen samma intressen som en själv är ju oxo oerhört kilomet
Kjelle. (t+) (t+) (t+)
Du har så rätt för EN gångs skull.
Den sociala biten som vi fick lära oss som nybörjare var nog bra.
Nu är ju superteknik + supermat + superdupervaddå helt avgörande.
Dagens ungdomar slipper att vara sociala. Sikken tur de har
Låter nästan som lite fusk. Ha trevligt när man tävlar och vara social så man glömmer bort hur långt det. 😉
......ordet "tävlar" har många nyanser Krister.......Å det har väl social samvaro oxo typ. Fusk.....hahaha....!!? Social-dopning heter svaret å visst är väl den dopningen bäst av alla å helt underbar!?
