Får aldrig håll numera.
Men första åren var det en regelbunden pina och det som hjälpte var sten-i-handen-tricket. Gick så långt att jag efter mina rundor i Hellas gömde undan den sten jag använt under lite löv så jag kunde plocka upp den när jag kom till
Oj, det är ambitiöst det - att tänka på hur man andas! 😀
Jag andas när jag behöver. Men det kanske inte är så smart?
Jag tror tvärtom; håll andning och löpsteg ur synk.
Andning är nog den del av löpningen som jag lagt minst tankemöda på.
"When the side stitch is on the right side, published advice is to try to exhale when your left foot lands."
Så jag andas alltså "fel" och i motsättning med både Fredrik och Peter, nämligen lika varje andetag, och ändå försvinner mitt håll och kommer int
Och jag får aldrig håll trots att jag andas lite när jag tycker det verkar behövas.
Ja, det är verkligen ett mysterium. 😉
Sylvia, jag springer verkligen inte och funderar på andningen hela tiden. 😉 Det är mest om jag får håll som jag andas med baktanke. Det händer inte så ofta men funkar alltid.
För min del beror det på vilken ansträngning jag ligger på. Är jag ute och småspringer i ett tillbakalutat tempo går tankarna över på annat, men då andas jag ganska måttligt också.
Börjar jag ligga på i hårdare tempo börjar de mer basala kroppsbehoven öv
Själv tror jag att allt det där med att hålla i stenar, andas i baktakt eller vad det nu är, är myter.
Enligt min håll-religion är håll ett slags kramp i mellangärdet som beror på att man är ovan vid att inälvorna studsar om kring inne i kroppen. För at
Nja, myt är det inte, men effekten av att hålla i någonting är att man byter fokus från hållsmärtan till smärtan i handflatan av att trycka in en nyckel där.
