Man hör ibland om folk som stapplar runt på hel o halvmaror med stressfrakturer, löparknän, benhinneinflammationer etc etc så att de sen inte kan löpträna på flera månader efteråt.
För dessa personer är det uppenbarligen viktigast att tävla, eller iallfal
Jag tränar för att må bra och loppen ger mig extra motivation att träna.
Det är samma som Linus för mig. Träningen är rolig och tävlingarna ger motivation, de ge tillbaka ett fint kvitto på träningen också.
För mig är träningen det viktigaste. Därför bröt jag varvet i år efter 16 km för att kunna fortsätta träna utan nån jobbig rehabperiod pga mitt fotproblem.
Varför startade jag då, öht? Det kunde ha gått. 🙂
För mig var det också så (tävlingarna fungerade som morot för att träna), men på senare år känns det annorlunda. Numera VET jag att jag kommer genomföra mina träningspass. Jag behöver inte längre någon extra morot, för jag tycker om träningen i sig själv.
Det är nog en kombination. Eller primärt handlar det givetvis om att träna. Å andra sidan så är jag som person sådan att jag förmodligen inte skulle bryta en tävling på grund av skadekänningar. Skulle benen inte bära mig så skulle jag dra mig fram med hjä
För många är det ju att klara loppet som är själva utmaningen och anledningen till varför många harvat runt i snömodden en hel vinter. Jag kan då förstå att man inte ger upp i första taget, även om det inte är helt smart.
Jag har själv som motto "Never
Absolut träningen. Sen är tävlingar en krydda och känslan av att ha tränat, våndats, funderat, oroas, fantisera och sedan prestera sitt bästa just den dagen när det är tävling är underbart.
"Jag tränar för att må bra och loppen ger mig extra motivation att träna."
Men det säger ju ingenting om vad som är viktigast. Dvs hur agerar man om man på en tävling märker att man är skadad och att fullfölja kommer troligtvis att innebära en lång löpfr
Jag tolkar detta att båda är lika viktiga.
