Nordic Extreme Running – enduro utan hoj – hade världspremiär i helgen och för mig gick det som vanligt. Ni kan kalla mig Nyllet om ni vill fyra av en lustighet.

Om vi för ett ögonblick, och högst motvilligt, lägger ordvitsandet åt sidan och koncentrerar oss på gårdagens lilla runda i skogen så kan jag börja med att konstatera att tävlingen har alla förutsättningar att växa till något stort. Det är lätt att räkna upp ett antal arrangörsmissar som inte är helt acceptabla på en tävling med såpass hög svansföring och en anmälningsavgift på 495 spänn, men de är å andra sidan lätt åtgärdade. Mats Pettersson på helagotland.se räknade upp de flesta i sin blogg )

Starten var således något förvirrad. Tiden tickade iväg ett par minuter över 12 och speakern pratade på. Jag stod längst framme vid linjen och studsade lite för att hålla mig varm. Jag tänkte att speakern, eller en startfunktionär, säger väl till när det närmar sig så jag tittade bak i fållan och hälsade på några bekanta. Då plötsligt började alla springa, utan att någon signal hörts.

Man alltså lugnt säga att jag inte fick någon särskilt bra start. Jag höll på att fastna i en taggbuske och jag fick kämpa mig fram omgiven av övertända löpare. Efter några hundra meter började den värsta trängseln att släppa. Jag hamnade sida vid sida med Petra Kindlund som sedan vann damklassen, och fällde någon syrlig kommentar om den oerhört välorganiserade starten. Sedan gled jag stillsamt ifrån henne.

Banan gick i några kringelkrokar över den så kallade myren och sedan genom tre eller fyra militärhinder – uppför en slänt, nerför en mur, uppför en mur och nerför en slänt, you get it? – för att liksom mjuka upp startfältet inför backen. I GGN-sammanhang kallas den Uthoppet och är säkert en hisnande upplevelse på motorcykel. Vi löpare fick avnjuta backen baklänges, det vill säga uppåt, och det var en tuff avslutning på den publika delen innan vi leddes in på den egentliga enduroslingan i skogen.

Vid det här laget hade jag hunnit ta mig till främre delen av startfältet. Daniel och någon till (som skulle visa sig vara vinnaren Clas Björling) hade försvunnit in i barrskogen, men Freds linne var inte alltför långt bort och efter honom följde ytterligare en handfull löpare som jag ganska enkelt plockade in under de följande två kilometrarna. De sista ryggarna jag passerade innan första mellantiden var Tobias Ryberg från Leksand och David Nilsson från Östgöta Helikopter. De hängde sedan på min rygg – ibland alldeles efter, ibland lite längre bakom, men alltid inom hörhåll.

På ett par ställen leddes vi från en banslinga till en annan via vanliga småstigar och ett par gånger kändes det lite osäkert om jag sprang rätt.

Strax före den beryktade Hästskon leddes banan nedför en snorbrant slänt och där kom David nästan förbi. Han var uppenbarligen duktig nedför och i de mer tekniska momenten medan jag verkade vara starkare på ren löpning och i uppförsbacke. Jag noterade det i bakhuvudet när vi leddes in i det välbekanta avsnittet vid Hästskon, där jag varit flera gånger som åskådare för att se enduroåkare bada i gyttja.

Skrattar bäst som skrattar sist, för nu var det tydligen min tur för ett novemberdopp. Banan var i övrigt inte alls så blöt och lerig som man kunnat befara, men vid Hästskon hade arrangörerna tagit det säkra före det osäkra och fyllt på med vatten till 70 cm djup. Den skadeglada publiken kantade hålet på båda sidor och det var liksom inget att be för utan bara att hoppa i.

Vid första passeringen gick det faktiskt ganska bra och även om jag blev sjöblöt upp till midjan hade jag värdigheten med mig genom eländet. Efter vattenhålet var banan rejält gyttjig och tungsprungen några hundra meter innan alltihop rundades av med en rejäl uppförsbacke. I backen fick jag min sista skymt av Fred, men mitt fokus låg så att säga akterut. David Nilsson fortsatte att flåsa mig i nacken alltmedan mjölksyran pumpade i benen.

Efter ytterligare några knyckar uppför gick Nilsson förbi när jag tog en kurva för snävt och tappade fart. Det kändes dock helt okej, det blev bara ombytta roller ett tag när jag fick hoppa upp på hans rygg. Jag såg till att aldrig släppa mer än ett par meter till honom och där det fanns utrymme sprang vi rent av sida vid sida. Några hundra meter innan vi kom in mot den övre delen av tävlingsområdet var det dags för nästa stup och där kunde tävlingen ha slutat för min del. En rot alldeles i början av backen var ytterst nära att få grepp om min västerfot och hur jag lyckades rädda den situationen i full fart med en konkurrent i min sida vete 17. På något kattlikt sätt landade jag med fötterna nedåt och fortsatte springa. Efter ytterligare en backe öppnade skogen upp sig och för ett ögonblcik var det helt obegripligt vart vi skulle ta vägen. Höger? Rakt fram? Jo, rakt fram. David tog täten nu och jag hängde på. Vi kom in ovanför tävlingsområdet och efter att ha hoppat över ett nytt betonghinder var det tvärt nedåt igen, genom en stor vattenpöl och sedan in på myren igen.

Vid en liten kulle fanns en liten hejaklack med Tommy, Joel och några till, vilket gav skön energi. Joel vrålade att jag skulle hänga på och att jag såg mycket lättare ut än David. Efter betonghinder och nedförslöpning hade jag några meter fram till honom men vid varvningen byttes rollerna sedan han sprungit omvägen genom stafettväxlingsfållan. Otydligheten var monumental, som om allt byggde på att löparna kommer promenerande i lugn och ro och kan fråga om vägen.

Efter ytterligare en otydligt markerad kurva på myren, där vi båda höll på att springa rakt fram mot Ygne, kom vi samtidigt fram till hindren. Han var snabbast över, jag var snabbast emellan och vi kom fram till Uthoppet sida vid sida. Hela vägen upp fortsatte vi att vara jämna, men sannolikt tog det på Davids krafter mer än på mina, för så fort vi kommit över krönet började jag att dra ifrån. Det blev ingen stor lucka, och jag kände mig aldrig säker på att ha blivit av med honom, men han befann sig i alla fall bakom mig igen. Där jag ville ha honom.

I backen ned mot Hästskon väntade jag mig att han skulle komma ifatt, men även om han kanske närmade sig lite fanns det fortfarande lite luft. Nu var det baddags igen, men att det skulle bli så mycket bad hade jag inte räknat med.

Vid det här laget hade jag börjat att varva enstaka långsamma löpare och en av dem befann sig på djupt vatten, glatt påhejad av publiken. Jag rusade ut i vattnet med distinkta steg, ungefär i samma spår som på första varvet, men plötsligt trampade jag ner i en hålighet och till stort jubel störtdök jag ner i det bajsbruna vattnet. Näsan var ovanför, men det var väl det enda.

Det kände snöpligt men det var lika bra att bjussa på sig själv så jag skrek att “det är skönt att bada” och inkasserade både skratt och jubel. I bakhuvudet fanns däremot fortfarande den jagande Nilsson, som ju borde ha tagit in en del medan jag roade mig med att bada. Han fanns dock inte i hasorna när jag kämpade mig genom det tuffa leriga partiet upp mot backen och av publikjublet att döma var det fler än jag som tog sig vatten över huvudet.

Uppför backen gick det riktigt segt, men eftersom Nilsson inte märktes av kändes det bättre att ta det lite lugnt och sedan ha krafter kvar när jag nått toppen. Det gick också förhållandevis snabbt att hitta tillbaka till flytet genom skogen. Varvningarna kom allt tätare och det är alltid kul att springa om folk, så det piggade upp lite. På ett ställe hamnade jag bakom en funktionär på fyrhjuling och fick vråla för att få honom att köra in till sidan.

Varje gång stigen gjorde en tvär sväng kunde jag ana min förföljare en bit bak. Han var tillräckligt nära för att jaga på mig, men när han inte kommit ikapp efter den branta backen (där jag nästan stupat på första varvet) kände jag att det nog skulle gå vägen. Det fanns fortfarande krut i benen och efter betonghindret och slänten ner på myren satte jag fart. På ett ställe gick banan i en hårnål och där mötte jag Nilsson. Nu gällde det bara att stå på benen och trycka på så skulle det vara klart.

Frågan var bara exakt när det faktiskt var klart. Något så elementärt som en målbåge, skylt eller annan markering för att liksom visa var loppet slutade hade arrangören tydligen inte sett något behov av. Jag var således inte den ende löparen som fortsatte att springa. Jag trodde mig ha gått i mål, men fan heller att jag tänkte stanna bara för att bli passerad av Nilsson och inse att jag hade en meter kvar. Så jag kutade på tills publiken ropade åt mig att jag kunde stanna. Klockan stannade jag först 6 sekunder efter den officiella målgången, som var efter 44:13. Det kan ju låta som en ganska beskedlig tid, och det kanske det är. Men vinnaren Clas Björling, som bland annat två gånger satt svenskt rekord i Iron Man och i år varit en stabil 33-minutersman på milen, gick i mål på 40:18, så det var ju inte direkt banlöpning det handlade om.

Luckan till David Nilsson blev till sist 15 sekunder, och ytterligare några sekunder till Tobias Ryberg. Därefter var det en lucka på ett par minuter till nästa man.

Klubbkamraterna skötte sig bra bakom Björling. Stålis blev tvåa på 41:22 och Fred trea på 42:04. Frågan i Grönwalls huvud, där han stod insvept i en filt med blödande knän och nervös blick, var dock hur det skulle gå för Johan Edlund och Mats Åkerblom, de snabbaste enduroåkarna som också deltog i kombinationstävlingen Extreme Challange. Med 10 000 i pris var det ju inte bara äran som stod på spel. Edlund kom i mål nästan 6 minuter efter Fred, men det räckte för att han skulle knipa segern, tack vare en betydligt snabbare framfart på motorcykeln.

All in all, det var blött och lerigt på sina ställen men överlag en betydligt mer löparvänlig bana än man kunnat befara. Arrangörerna har några ordentliga hemläxor tills nästa år, men det handlar om väldigt konkreta förbättringar som knappast kan klassas som raketforskning. Till Mats Petterssons lista vill jag lägga ännu tydligare vägvisning i skogen. På alla tävlingar jag sprungit har jag hittills aldrig upplevt att en bana varit störande välsnitslad. Det kan liksom inte bli för tydligt. Särskilt inte på en bana där man är tvungen att stirra ner i marken för att inte snubbla. En riktigt bra grej är sprayfärg på marken på kritiska ställen. Kan varmt rekommenderas.

Apropå varma rekommendationer. Om arrangören kammar till sig på dessa punkter, vilket jag är övertygad om, så kan jag varmt rekommendera NXR till nästa år. Jag återkommer definitivt och jag hoppas att det är ett minst dubbelt så stort startfält då.