Har nyligen börjat springa och springer en hel del terräng med mycket branta/långa backar. För att slippa mentala diskussioner så kör jag enligt principen att jag aldrig får sluta springa i uppförsbackar. Har märkt vid ett par tillfällen att jag säckar ih
För att generalisera lite så tror jag att det vanligaste problemet är en kombination av klenhet och övervikt.
Ökad styrka i kombination med minskad vikt hjälper nog dom allra flesta väldigt mycket. Tekniken är viktig, men är man svag så orkar man ändå in
Det där la jag märke till flera som gjorde på Lidingöloppet i år, några, de sprang/gick uppför backarna med kroppen i 90 graders vinkel, såg ut som om de tappat något, och jag undrade vad det skulle vara bra för?
Finns det _någon_ vinst med att vika sig
gissar lite, men kan tänka mig att det är kroppens sätt att placera musklerna i "längder" där de är som starkast. Dvs när man börjar bli trött så ska muskeln (valfri muskel) inte vara för kort eller för lång för att utöva rörelsen bäst. Så om man böjer s
"Finns det _någon_ vinst med att vika sig så?"
Troligen inte 🙂
Det är väl så att dålig teknik ofta är resultatet av dålig styrka! i backar tänker jag mig att bålstyrka är extra viktigt!
Kan det vara så att det är lättare att vika sig om man tar långa steg?
Jag har inte tränat nån typ av styrka, väger lite extra, men är noga med att minska på steglängden uppför - så att frekvensen är typ densamma eller tom högre. (Och jag *tror* att jag
Lingling, att lyfta blicken är väl närmast regel nr 1 i uppförsbackarna:-)
Med ett BMI strax under 20 så hoppas jag att det inte är vikten som är problemet 😉 Blir till att börja köra bålträning, och försöka springa som scott jurek förstås...
Min lärare på gymnasiet sa att man lutar sig framåt för att man då gör muskeln starkare - och menade att det var som med ett gummiband, att man bygger in en spänning i rumpa/baksida genom att luta sig framåt.
Om det stämmer överlåter jag med varm hand ti
