Intressant och upplyftande diskussion för en snart 49-årig "slow starter" som bara sprungit i ca två års tid. 🙂
Jag springer Midnattsloppet idag (för endast andra gången) och satsar naturligtvis på att persa. Det kommer jag göra varje år, åtminstone så
Det vore intressant att höra svar från de som har tränat länge och passerat sin topp. Mitt intryck är att många tappar sugen och tränar mindre, vilket är synd. Det bästa är nog att släppa prestationsångesten och hitta motivationen i att det faktiskt är sk
Fast om man nu tävlar för att man gillar att vinna så är det svårt med motivationen för att hamna på nedflyttningssidan i resultatlistan.
Jag vill invända mot uttrycket "prestationsångest". Det är kul att försöka förbättra sig både när det gäller tid och distans.
Inget fel att vilja förbättra sig, men prestationsångest är väl när lusten att förbättra sig blir överdriven.
Jo, precis. Men en önskan att prestera innebär inte med nödvändighet prestationsångest. Det kan ju vara skönt och nyttigt och kul ändå. 🙂
Det kan det absolut, om man inte har för bråttom att förbättra sig snabbt. Där kommer zenit-problemet in, på ett annat sätt.
Jag brukar säga att jag inte springer för långsamt för att vinna stora tävlingar, jag är bara för ung. Ligger väl idag på ungefär smålandselit för 70 åringar.
Nu gäller det bara att hålla ihop det här i ytterligare 40 år så kanske man kan börja närma sig
Jag har konstaterar att jag är bland de 10 bästa på midnattsloppet i år. Typ.
Jag körde milen på 43-nånting i våras.
Åldersjustera enligt en länk tidigare postad här och jag är nere på 38 minuter (som 28-åring).
Sen väger jag 86 kg och är 180 cm, och
Tibor (t+)
