Jag har genrellt sett ganska hög träningsmotivation och bra jävlar-anamma. Jag liksom ger mig inte, jag gör saker även om det tar emot.
Enda undantaget är i vissa situationer i min löpträning och praktexemplet är när jag kör back/intervallträning.
Jag b
Det låter som att du måste jobba med psyket snarare än träningen. Du är ju uppenbarligen fysiskt förmögen att klara det, så du kanske har nån mental spärr eller blockering?
Jag känner igen mig. Kan det komma från att man egentligen är ute efter nån annans beröm? Denna ser inte att man fuskar ett par meter... När jag kör motsvarande brukar jag upptäcka det på den första o sen gör jag en lek där jag blir irriterad på nån annan
Jag är likadan själv!
Louice, spring med nån som gapar och skriker på Dig!! Det funkar kalasbra när backar eller liknande ska bemästras. Iaf för mig. 🙂
Min springkompis brukar ligga mig tätt bakom hälarna och hetsa mig upp för backarna: "Du ska väl in
Jag känner också igen mig tex vid intervallträning - t.o.m då jag haft en tränare bredvid som ropat att jag inte ska lägga av förrän efter mållinjen så har farten gått ner en liten bit innan!
>Att springa med nån annan som är bättre än jag själv, både uthållighets-och explositivitetsmässigt, är hur bra som helst för psyket och självförtroendet.
Medan jag snarare känner att "varför ska jag bry mig, jag hinner ändå aldrig ikapp" och så lägger
Ah, jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Aldrig att jag låter löparkompisen vinna utan att jag har gjort mitt absolut bästa.
"Du gör väl inte detta för att det är lätt??" är en stående kommentar under dessa pass. 🙂
Har jag en chans ger jag mig inte utan en rejäl fajt. Det är de där meningslösa fajterna, de mot överlägsna löpare, som jag inte tar. Hur jag än försöker övertyga mig om att det inte är meningslöst (all träning är bra, bla bla bla) så biter det inte, inne
Alla funkar vi olika. 🙂
Jag vet ju att jag BLIR bättre av att pressa mig mot nån som är bättre löpare än jag själv. Dels önskar jag mentalt bli lika bra, men ger också betydligt mer av mig själv än jag ens trodde att jag kunde. Att tänka "det är ändå m
Kan det inte vara så att du slappnar av lite när du nästan är i mål och tillåter dig att känna efter och konstatera hur trött du är? Jag kan känna igen mig i det du skriver - jag försöker slå undan alla tankar som "nu är du snart i mål" etc för då finns r
