Jag funderade över det nyss eftersom dagens pass gick tungt, jag fick huvudvärk och det kändes inte så kul just då. Men nu, i efterhand, sitter jag och myser och tycker det är jättetrevligt att springa. After the fact s a s.
Ändå vet jag att det finns p
Nä, Du är inte skruvad! 🙂 Jag är precis likadan.
Jag minns särskilt sista långpasset innan GBG-varvet. Vi skulle ut på ett 19 km långt äventyr i solgass och 24 grader, och redan efter två km kände jag att det här kommer att bli ruksigt jobbigt. Stumma
Jag är med dej.
Om jag kommer "i mål" och inte är helt slut så kan jag känna mej lite besviken på mej själv.
Skönt att det finns fler som tänker så, för det är ju som du säger Sylvia skönt att få klara något med viljekraft. Man växer nog lite som människa då.
Passen som jag minns tydligast är faktiskt de "hemska". 22km i hällregn av tropiska mått t ex, så smån
Löpning är roligast efter maxpuls. Alltid! (V)
Löpning är roligast när det känns som att man trippar fram lite lätt och flyger på samma gång. Oj vad drogmässigt det lät 🙂
De "bra" passen när allt bara flyter på, benen går av sig själv och tröttheten är långt borta är underbara och väldigt roliga under tiden de varar.
De "dåliga" passe när allt är tungt och trögt, men man kämpar på ändå är definitivt roliga efteråt. När ma
Absolut roligast när man är hög på endorfiner. Händer tyvärr inte så ofta, men om det gör det, så är det på långpass.
Det är så mycket som är roligast med löpning. Jag kommer att tänka på det här just när jag sticker iväg den första biten och jag sätter på en bra låt på mp3, Jag brukar flaxa med armarna o digga lite i smyg. det är en go känsla.
Men då och då åker man ju
När jag springer intervaller och första intervallen känns sjukt jobbig så att jag undrar hur i hela friden det här ska gå, men när jag efter 10:e eller 12:e intervallen står och flinar och flämtar efter luft och inser att "Oooops - I did it again" - det ä
