Igår, Brunnsviken runt i värsta spöregnet, var faktiskt mitt roligaste löppass hittills. Eller intressantaste i alla fall. Bloggat om det.
Fick många konstiga blickar av kurande mugglare i buskarna men det var skönt att bara tuffa på runt spåret. Påverkad
Igår när jag sprang korta intervaller och märkte att:
1) Jag kunde springa fort (tom bättre) trots att jag bara sprungit långsamt sista 3 veckorna
2) Knät som bråkat rejält mådde hur bra som helst
🙂
Ja, det här med regn e ju lite speciellt. Såhär på sommarn är det ju ibland skönt med lite svalka. Det behöver inte regna när man sticker ut men om det börjar efter ett tag kan de vara okej.
Häromdan sprang jag ett pass. Det började dugga efter några km
Aadu: Kolla med Harry Potter. Han vet. 😉
Mugglare är "vanligt folk"
Löpning suger 😉
Som bäst är löpning i terräng och luften är syrerik och frisk från ett regn tidigare på dagen. Även de första 5 km på ett 10 km lopp och man känner sig osårbar av all adrenalin i kroppen.
Som sämst: Det är kvavt uppåt 30 grader och man går för hårt i en
fast det är ju riktigt gött att vara ute o springa på vintern när det är så kallt att man inte vill stanna av och bli kall, utan man fortsätter bara fr att hålla uppe värmen, det är ju ändå en go´ känsla...
Alla är vi olika. Ge mig ett par skidor och jag blir glad igen. 🙂
Förresten så tycker jag att springa i lössnö påminner att springa i sand, vilket inte heller är så kul.
För mig kommer det nog alltid vara att komma in genom marathonporten på Stadion och varje muskel i hela kroppen skriker men en det sista adrenalinet spolar bort smärtan och man kan njuta igen för fösta gången på kanske 12 kilometer... Väl i mål har väl al
